Hem > Artiklar > Musikteori > Ackordsymboler

Ackordsymboler

Ackordsymboler är textbaserade förkortningar av ackord, till exempel F, Asus4, Em7 och G7−9. Dessa förkortningar refererar ofta till standardiserade ackordboxar som man kan slå upp i ackordböcker. På så sätt kan man lära sig harmonin i en låt utan att behöva lära sig läsa noter.

Detta är inget uppslagsverk för ackord. I stället berättar jag hur ackordsymboler är uppbyggda, hur man undviker förvirring och hur man kan vara konsekvent. I bästa fall kan du med den här kunskapen hitta på dina egna ackordformer, eller hitta en lämplig symbol för ett ackord som du precis uppfunnit!

Grunderna

Grundton

Ackordsymboler utgår från tonnamnen: musikaliska bokstäver som anger grundtonen. För att undvika missförstånd förkortas ackord baserade på ett sänkt h som "Bb". Såvida inget annat anges förutsätts det att ackord är i grundläge. (Hädanefter använder jag konsekvent grundtonen c som exempel.)

Ters

Såvida inte annat anges innehåller ackord en stor ters och är därför durklanger. Suffixet "m" innebär att det är ett mollackord. Detta gäller oavsett hur många toner som tillfogas till ackordet och/eller altereras.

De enda undantagen är förminskade septimackord och förhållna ackord som vi kommer in på om några ögonblick.

Kvint

Kvinten antas vara ren såvida inte altereringssymbolerna "+5" eller "−5" förekommer i symbolen.

Grundtreklanger

Med väldigt få undantag baseras symbolerna för alla ackord med fyra eller fler toner på symbolerna för de fyra plus två grundtreklangerna. De symbolerna kommer här:

Septimackord

Ett dominantseptimackord förkortas C7, eftersom avsaknaden av ett "m" innebär en stor ackordters. Om septiman i stället är stor skrivs ackordet Cmaj7.

Tersens beskaffenhet påverkar inte septiman. Ett mollackord med en liten septima förkortas Cm7, och om septiman är stor Cmmaj7.

Förminskade septimackord

Det förminskade septimackordet (förminskad treklang + förminskad septima) skrivs Cdim7. Ackordet innehåller en liten ackordters även om detta uttryckligen inte skrivs i symbolen.

Altererade septimackord

Vilket som helst av de fyra septimackordet kan ha en altererad kvint, vilket ger symboler som t.ex. Cm7−5, C7+5 osv. Altereringssymbolen sätts alltid sist av tydlighetsskäl.

Sextackord

Om man tillfogar en sext till en dur- eller molltreklang förkortas detta C6 eller Cm6. (Men: se 13-ackord nedan.)

Nonackord

Ett nonackord är ett septimackord som har utökats genom att man tillfogar en (stor) nona. Symbolen för ett nonackord är C9. I symbolen finns dock ett stort antagande, nämligen att klangen också innehåller en (liten) septima.

Om "m" eller "maj" förekommer i symbolen syftar de endast och enbart på tersen respektive septiman. Cm9 är en c-molltreklang som innehåller en liten septima och en stor nona. Cmaj9 är en C-durtreklang med en stor septima och en stor nona. C9 är en C-durtreklang med en liten septima och en stor nona. Alla tre klangerna innehåller en stor nona.

Altererade nonackord

Nonan kan altereras på två sätt: den kan antingen vara liten ("−9") eller överstigande (quot;+9"). Av tydlighetsskäl skrivs septiman alltid ut i en sådan symbol: C7−9, C7+9 etc.

Märk väl att den överstigande nonan är enharmonisk motsvarighet till den stora deciman/tersen. Det finns inga m7+9-ackord.

Om man också överväger möjligheten att alterera kvinten finns det en hel del variationer på temat nonackord!

Undecimackord

Ett undecimackord skrivs C11 och tillfogar en ren undecima till nonackordet. Korrekt: detta är en sexklang som också förutsätter att det även finns en liten septima och en stor nona förutom den grundläggande treklangen.

I ett ackord som Cm11 refererar "m" fortfarande till ackordtersen, och i Cmaj11 refererar "maj" till septiman. (Undeciman kan uppenbarligen inte vara stor (major) eftersom det är ett rent intervall.)

Altererade undecimackord

En undecima kan uppträda i sin rena form (11) eller också vara överstigande (+11). En förminskad undecima är samma sak som en stor decima, dvs. en stor ters.

Kvinten och nonan kan fortfarande altereras, vilket kan ge upphov till knepiga ackordsymboler i extrema fall: Cm11−9+5. Men som du märker börjar man också s.a.s. få slut på plats i de här större klangerna. Det finns inga m11+9-ackord eftersom det inte finns några m7+9-ackord (se ovan). Utöver det kan en överstigande undecima och en förminskad kvint inte förekomma i samma ackord, då de tonerna är samma.

13-ackord

I ackordet C13 har man tillfogat en stor "13" (oktavtransponerad stor sext) till ett undecimackord. Detta är en sjuklang som också förutsätter att det även finns en liten septima, stor nona och ren undecima.

Om det står "m" i ackordsymbolen syftar detta endast på ackordtersen och "maj" endast på septiman. Andra kromatiska förändringar måste skrivas ut med altereringstecken.

15-ackord

Lurad! Det finns inga 15-ackord, eftersom 15 är en dubbel oktav. Det största ackordet som är möjligt med en traditionell tersstapling är 13-ackordet. Det innehåller samtliga sju skalsteg.

Diverse ackord

Sus-ackord

Sus-ackord (eng. suspension = förhållning) är klanger där tersen tillfälligtvis bytts ut mot en stor sekund, ren kvart eller överstigande kvart. Dessa skrivs Csus2, Csus4 respektive Csus+4. Siffran talar alltså om vilket skalsteg man stoppar in i stället för tersen.

Eftersom tersen saknas i dessa ackord är de varken moll eller dur. Däremot kan den förhållna tersen kombineras fritt med andra utökningstoner, vanligen en septima. Dessa förkortas C7sus4, etc.

Add-ackord

Symbolen "add" används för att beteckna att en nona eller undecima tillfogats en treklang, eller en undecima till ett septimackord, utan att "fylla ut" med de toner som normalt förutsätts finnas i 9- eller 11-ackord.

Vissa källor skriver add2 i stället för add9 och add4 i stället för add11, men praktiskt kan man se dessa som utbytbara med varandra. Tilläggstonerna infogas ändå tämligen högt i ackordet för att det skall klinga tydligare.

Add13-ackord betraktas snarare som en avart av sextackord, t.ex. C6add9, C6add11, etc.

No

Ibland kan man se ackordsymboler som innehåller texten "no3" eller "no5", ofta inom parentes. Detta betyder att ackordformerna saknar en ters respektive en kvint.

Snedstreck

Om någon annan ton än grundtonen är baston måste detta skrivas ut i ackordsymbolen. Ackordsymbolen skrivs som vanligt, men följs av ett snedstreck och sedan själva bastonen:

Polyackord

Om bastonen inte är ackordegen kallas detta ofta för ett polyackord, t.ex. G/E eller C/F#.

Det kan vara en intressant om än akademisk övning att försöka analysera ackordet utefter bastonen snarare än grundtonen. Många polyackord tenderar att vara ackordsynonymer i stället för polyackord. Om man spelar en G-durtreklang med e i basen får man en e-molltreklang med liten septima (Em7). Em7 med G i basen är ett sextackord på g, och så vidare.

Utökade ackord kan också betraktas som sanna polyackord (gr. poly = flera). Ett C11 består av tonklasserna c, e, g, b, d och f. De tre översta tonerna utgör en B-durtreklang. Även om man verkligen specificerar att två treklanger skall klinga samtidigt går det ofta att trycka in dem i ackordsymbolernas analyssystem.

Kvintackord och intervall

Kvintackord skrivs normalt inte med ackordsymboler eftersom dessa normalt förekommer i riffbaserad musik som bäst skrivs i tabulatur eller notskrift. Men vissa källor framhärdar med att inkludera dem ändå. Om man dyker på symbolen C5 är det ett kvintackord som alltså saknar den karateristiska tersen.

Den här principen kan också användas för andra intervall som inte är regelrätta rockackord, t.ex. C2 för intervallet c och d, eller C4 för intervallet c och f. Bland kvintackordsymboler kan ackordsymboler såsom C6 och C7 alltså innebära blott intervall och inte de vanliga fyrklangerna. På samma sätt kan altererade kvintackord använda symboler såsom C−5 eller C+5 utan att den mellanliggande tersen förekommer.

Fallgropar

Ackordsymboler är dessvärre inte tillnärmelsevis lika standardiserade som notskrift. Det finns många olika sätt att förkorta dessa klanger, och vissa av dessa metoder är inte bara inkonsekventa utan inkompatibla med konkurrerande metoder. I värsta fall kan de orsaka stor förvirring.

Den metod som jag presenterat här är den som tenderar att överensstämma med de flesta av mina källor. Man skulle kunna förmoda att vi är på väg mot någon form av standard för ackordsymboler. Men det finns fortfarande äldre och/eller inkonsekvent material ute i musiklivet, och därför måste man känna till de fallgropar som kan förekomma.

Treklanger

De fyra grundläggande treklangerna – dur, moll, förminskad och överstigande – kan skrivas Cmaj, Cmin, Cdim respektive Caug. Detta är konsekvent med sig självt, men dessa symboler kan förväxlas med andra: Cmaj med Cmaj7 och Cdim med Cdim7.

En annan metod använder s.k. makrosymboler, där de förutnämnda treklangerna skrivs C, C−, C° och C+. (C° kan dessutom stå för det förminskade septimackordet.)

Detta är än mer förvirrande, eftersom ett vanligt sätt att förkorta ackordsymboler är att anta att ett minus- eller plustecken som står för sig självt antas gälla kvinten. Cm−5 skrivs i så fall Cm− och C+5 förkortas C+. Symbolen C− kan i det fallet uppfattas som en C-durtreklang med en förminskad kvint.

Ibland kan plus- och minustecken bytas ut mot höjnings- respektive sänkningstecken (#/b). Detta är formellt inte fel, men i min åsikt är plus och minus enklare att läsa.

Fyrklanger och utökade ackord

I vissa källor förkortas dur och moll som "M" respektive "m". Symbolen CM7 skall då motsvara Cmaj7.

Ett annat sätt att förkorta Cmaj7 är att använda deltasymbolen: CΔ7.

Molltreklangen med stor septima skrivs ofta Cm+7 eller CmΔ7.

Symbolen Cø7 skall föreställa ett "halvförminskat" ackord, eller en förminskad treklang med en liten septima. Det finns inga halvt förminskade intervall, så den korrekta symbolen är det betydligt mindre ambivalenta Cm7−5.

"Hendrix-ackordet" C7+9 kan ibland skrivas C7−10, kanske för att understryka att en överstigande sekund klingar identiskt med en liten ters.

Att transkribera

Det föregående avsnittet har förhoppningsvis belyst vikten av att vara konsekvent. Det här avsnittet handlar mer om att vara flexibel.

Ackordsymboler är allra ytterst bara vaga vinkar om vad kompositören (eller personen som transkriberar) är ute efter. Jag påstår tvärt att ett nonackord måste innehålla en septima och ett undecimackord både en septima och en nona. Jag förklarar långtgående vad add, sus och no betyder. Ungefär som om dessa är lagar som man inte får bryta mot. Det kallas musikteori eftersom det är avskilt från musikpraktik.

Det perfekta exemplet på vad jag vill säga här och nu är 13-ackordet. Du har redan lärt dig att det är en sjuklang som består av alla sju skalsteg. Vet du vad? Det är omöjligt att ta ett sådant ackord på en sexsträngad gitarr. Vilken ackordbox du än ser kommer utan undantag att vara ofullständig. Ändå ser man oftare att det står C13 än det kanske formellt mer korrekta C6add9 (no5). De ackordformer som man använder oftast utelämnar faktiskt hela två ackordtoner utan att ackordet på något sätt försvagas.

De utökade ackorden är massiva klanger, och vem kan egentligen höra skillnaden om du utelämnar en kvint eller en ters här eller där?

Det var stimulerande att göra den följande tabellen, eftersom det var bra mental träning att analysera alla de möjliga kombinationerna av ackordtoner, befintliga såväl som utelämnade. Man skulle kunna se det som en instruktionsbok i hur man döper ackord. Men se det mer som en akademisk övning:

AckordtonerAckordsymbol
cegC
cegbC7
cegbdC9
cegdCadd9
cegbdfC11
cegfCadd11
cegbfC7add11
cegdfCadd9add11
cegbdfaC13
cegaC6
cegbaC7/6
cegdaC6•9
cegfaC6add11
cegbdaC9add13
cegbfaC7add11add13