Ackordteori

Ett ackord är en samklang av tre eller fler tonklasser som spelas samtidigt eller efter varandra.

Uppfattning

Våra öron är betingade att söka efter och identifera ackord till och med i de lägen då det inte finns några. Även en oackompanjerad melodi kan ha antydda ackord, eller också kan melodin göra en ackordrörelse. En textur där flera melodier spelas samtidigt kan skapa intrycket av ackord.

På samma sätt kan en enskild ton skapa en association till ett ackord. Och även om den klassiska definitionen av ett ackord är minst tre tonhöjder går det att få starka ackordkänslor till och med då bara två tonhöjder klingar samtidigt.

Treklanger

Eftersom det finns 12 tillgängliga toner och vilka tre som helst kan sättas samman för att skapa ett skenbart korrekt ackord skulle man kunna tro att möjligheterna är obegränsade. Det är de i sak, men under de senaste få seklen har musikalisk praxis och erfarenhet tenderat att föredra några specifika sätt att bygga upp ackord.

Det som vi normalt upplever som giltiga ackord är tersklanger, dvs. klanger som är uppbyggda genom att stapla terser ovanpå varandra. De vanligaste ackorden kallas treklanger eftersom de består av tre toner – ackordtoner. Ackordtonerna får sina namn från det intervall de intar i förhållande till den första tonen.

• Grundtonen är den viktigaste tonen i ackordet och dess harmoniska ankare.
• Tersen är den näst viktigaste tonen. Den bestämmer om ackordet är moll eller dur.
• Kvinten ger ackordet fyllighet.
• Andra toner tillfogas ackordet för att färga klangen på olika sätt.

Jag påstår ibland att grundtonen ger ackordet sin identitet och tersen och kvinten sin personlighet.

En tänkbar förklaring till varför ackord byggs upp av terser kan vara att övertonsserien har en uttalad treklang mellan de fjärde, femte och sjätte deltonerna.

Grundtreklanger

De viktigaste treklangerna är dur- och molltreklangen. Båda dessa klanger innehåller en grundton och en ren kvint. Det som skiljer dem åt är tersen, som är stor i en durtreklang och liten i en molltreklang.

Altererade treklanger

Det finns också fyra altererade treklanger, vilket betyder att kvinten är höjd eller sänkt, vilket ger en mer dissonant klang. Det finns två altererade molltreklanger och två altererade durtreklanger. Vanligtvis avhandlas bara en av varje i musikteoriverk: den förminskade treklangen och den överstigande treklangen.

En förminskad treklang består av en grundton, en liten ters och en förminskad kvint. Den överstigande treklangen består av en grundton, en stor ters och en överstigande kvint.

Intervallstruktur i treklanger

• Dur- och molltreklanger innefattar totalt sju halvtonsteg.
• Durtreklangen är uppbyggd av 4 + 3 halvtonsteg, och består av en stor ters + en liten ters.
• Molltreklangen består av 3 + 4 halvtonsteg; där är proportionerna de motsatta.
• Den förminskade treklangen består av sex halvtonsteg (3 + 3), eller två små terser.
• Den överstigande treklangen består av åtta halvtonsteg (4 + 4), eller två stora terser. Det är en symmetrisk klang eftersom det sedan är fyra halvtonsteg upp till oktaven (grundtonen). Intervallen förblir oförändrade vid omvändning (mer om det senare).

De andra två treklangerna är den överstigande molltreklangen och den förminskade durtreklangen. Dessa är inte särskilt vanligt förekommande, förmodligen beroende på att den förra har en intervallstruktur som är enharmoniskt förväxlingsbar med en durtreklang i första omvändningen (se nedan). Den senare kommer nära sekundharmonik (till skillnad från tersharmonik) eftersom det är en förminskad ters mellan de två övre ackordtonerna.

En annan anledning kan vara att sådana altererade ackord är långt vanligare som utgångspunkt för utökade ackord, tillsammans med en septima och kanske även en nona. (Mer om detta senare.)

Fyrklanger

Septimackord

Ett septimackord är en treklang med en tillfogad septima. Det finns två grundtreklanger, och till dessa går det att tillfoga antingen en liten eller en stor septima. Detta ger oss fyra grundfyrklanger:

Samtliga dessa kan betraktas som färgningar av grundtreklangerna. Det enda ackordet som har någon funktion i funktionell harmoni är durtreklangen med en liten septima. Detta är septimackordet framför andra, och kan även benämnas ett dominantseptimackord.

När man studerar ackordsymboler märker man att septiman är den enda tilläggston som inte återfinns naturligt i durskalan. Förklaringen finns i klassisk funktionslära, där dominantackordet återfinns på det femte skalsteget. Om man staplar terser med utgångspunkt från den tonen snarare än grundtonen (tonikan), är denna lilla septima skalegen:

Se – inga förtecken!

Förminskade septimackord

Förminskade septimackord intar en särställning. De består av en förminskad treklang med en tillfogad förminskad septima.

Förminskade septimackord har många intressanta egenskaper. Först och främst är de helt symmetriska. Det finns tre halvtonsteg mellan varje ackordton, och om man tillfogar ytterligare en liten ters ovanpå septiman kommer man tillbaka till grundtonen! Detta innebär att vilken som helst av ackordtonerna kan betraktas som grundton.

Om man betraktar det föregående notexemplet framstår det att jag har tagit mig friheten att göra en del enharmonisk omnotering för att underlätta läsningen. Hessess låter precis som a på ett instrument med liksvävande temperatur.

Sextackord

Ett sextackord är en dur- eller molltreklang med en tillfogad stor sext.

Det är något kufiskt med sextackord. För det första är de inte tersstaplingar – såsom framgår i musikexemplet ovan är det en stor sekund mellan kvinten och sexten. För det andra innehåller ackordet alltid en stor sext även om det är en mollklang. Detta beror på att sextackord är en företeelse från funktionsanalysen, där de förekommer framför allt på subdominanten, dvs. skalans fjärde ton. En kvart + en sext = en nona. En nona är en oktav + en sekund. Andra tonen är alltid en stor sekund i en dur- såväl som i en mollskala.

Utökade och altererade klanger

Utökade klanger

Utökade klanger är ackord med fem eller fler toner som spänner över mer än en oktav. Samtliga dessa ackordtyper grundar sig på principen med tersstaplingar från en grundton:

• Ett nonackord är ett septimackord med en tillfogad nona.
• Ett undecimackord (11-ackord) är ett septimackord med en tillfogad nona och undecima.
• Ett 13-ackord (inget snofsigt latinskt namn, dessvärre) är ett septimackord med en tillfogad nona, undecima och 13 (oktavtransponerad sext). Det ser också ut som att det kommer att kräva hela underarmen för att spela det på ett piano.

När man kommer till ett 13-ackord finns samtliga sju skalsteg med i ackordet, och då går det inte att stapla ytterligare terser eftersom man då kommer tillbaka till grundtonen. (Eller, för att citera Nigel Tufnel i Spinal Tap: "när du hunnit räkna ända bort till 13 är låten slut ändå".)

Altererade klanger

Altererade klanger är ackord där kvinten och/eller någon av utökningstonerna (9/11/13) altererats. Vi kommer in på dessa i litet mer detalj i artikeln om ackordsymboler.

Ackordform och -omvändning

Ackordform

En ackordform är ett sätt att fördela ett ackords tonklasser mellan ett eller fler instrument (eller flera röster). Ackordformen bestämmer om någon eller samtliga ackordtoner dubbleras, i vilket register de ljuder, och vilken ackordton som är baston.

Samtliga nedanstående ackordformer är utmärkt giltiga former av en C-durtreklang:

De första två formerna innehåller bara ackordtonerna c, e och g en gång. De tredje till och med sjätte formerna har en eller fler dubblerade toner. Vilka toner som dubblas och/eller förpassas till den mer framträdande överstämman avgör hur ackordet uppfattas:

• Att dubbla grundtonen förstärker ackordets tonala identitet.
• Att dubbla tersen förstärker känslan av moll eller dur.
• Att dubbla kvinten ger fyllighet åt ackordet.

Omvändning

Om grundtonen även är baston, dvs. den är den lägsta tonen i ackordet och alla andra toner i ackordformen spelas högre upp, säger man att ackordet är i grundläge. Om någon annan ton är baston säger man i stället att ackordet är i omvändning eller omläggning.

Treklanger har två potentiella omvändningar, eftersom ackordet består av två toner utöver grundtonen:

Fyrklanger har tre omvändningar eftersom det även finns en septima:

Ackordparalleller

Parallella ackord är ackord som ligger tre halvtonsteg från varandra och har två toner gemensamt. Dessa lägger sig alltid så att durackordet ligger en liten ters över mollackordet:

Som du kan se är C-durtreklangen parallell med a-molltreklangen; de har tonerna c och e gemensamt. F-durtreklangen är sedan parallell med d-molltreklangen (f och a gemensamt) och G-durtreklangen med e-molltreklangen (g och h gemensamt).

I c moll ser det i stället ut så här:

C-molltreklangen är parallell med Ess-durtreklangen (ess och g gemensamt), f-molltreklangen med Ass-durtreklangen (ass och c gemensamt) och g-molltreklangen med B-durtreklangen (b och d gemensamt).

De två övre ackordtonerna i mollklangen är alltså samma som de två lägre ackordtonerna i durklangen.

Detta förhållande med två gemensamma toner existerar också åt andra hållet. En durtreklang har alltid två toner gemensamt med den molltreklang som ligger en stor ters högre:

C-durtreklangen har e och g gemensamt med e-molltreklangen. F-durtreklangen har a och c gemensamt med a-molltreklangen. G-durtreklangen har h och d gemensamt med h-molltreklangen. (Även om detta senaste ackordet kräver att man fuskar med ett höjningstecken för att få det till en icke-altererad molltreklang.)

I c moll här ovan har c-molltreklangen c och ess gemensamma med Ass-durtreklangen. F-molltreklangen har f och ass gemensamt med Dess-durtreklangen (som också kräver litet fusk). G-molltreklangen har slutligen g och b gemensamt med Ess-durtreklangen.

Detta omvända parallellförhållande har av några musikvetare kallas för motklang eller kontraparallell. Ett annat begrepp är ledtonsväxlingsklang eftersom ackorden bara skiljer sig åt genom en inledningston (C-dur = c e g, e-moll = e g h.)