Hem > Artiklar > Fotografering > Den automatiserade kameran

Den automatiserade kameran

Fotograferingslägen

På det hela taget är det bra att moderna kameror är automatiserade. Det gör att vem som helst kan ta upp en kamera, och bara rikta och plåta, utan att behöva kunna en massa eller göra en hel hög med inställningar. Ofta blir resultaten alldeles utmärkta.

Men automatiseringen är inte helt utan sina nackdelar. För det första dyker det upp en massa nya termer som man skall behärska. För det andra fungerar automatiken sällan perfekt, och då finns det en massa inställningar som man behöver göra för att anpassa, finjustera och åsidosätta den. Och, givetvis: ju mer man lär sig om fotografering, desto mer kontroll vill man ta själv!

Som tur är har man goda förutsättningar att bestämma precis hur mycket kontroll man tar själv, och hur mycket som man delegerar till kameran. Det finns nämligen varierande grader av automatik ända ner till fullt manuellt läge. Hur man ställer in dem beror givetvis på kameran, och det kan till och med vara så illa att en tillräckligt enkel kamera inte har mycket till manuella inställningsmöjligheter.

Helautomatik

De flesta kamerorna som säljs i dag har ett helautomatiskt läge, som ofta indikeras med någon form av självförklarande symbolik, oftast i grönt, eller också rätt och slätt den uppenbara texten AUTO.

När kameran är i helautomatiskt läge kommer den göra alla inställningar åt dig utom att komponera och plåta. Den låter dig kanske ändra bildkvaliteten och -storleken, möjligtvis även ISO-talet. Allt annat tar den hand om själv, inklusive att i förekommande fall fälla upp och utlösa blixten när kameran tycker att ljuset blir för dåligt.

Ett steg ner från full automatik finns det så kallade programläget, ofta förkortat till P. Här släpper kameran kontrollen över bildparametrar, vitbalans och ISO-tal till dig (även om du givetvis kan välja att ställa in kameran på automatisk ISO-justering; mer om detta senare). Det speciella med programläget är att kameran styr över exponeringen helt själv. Bländare och slutare kommer alltså att bero helt och hållet på vad kameran tycker.

I många lägen går det dock att åsidosätta kamerans programautomatik. Har kameran ett kontrollhjul så går det att vrida på det och byta mellan kombinationer av bländare och slutare som samtliga ger samma exponeringsvärde.

Motivlägen

Som en variant på det automatiska läget finns motivlägen, som är förinställda automatiska inställningar som passar en viss typ av fotografisk situation eller motiv. Exempelvis kan det finnas en särskild inställning för sport, en för barn, en för nattlandskap, och så vidare. Varje motivtyp har sina egna inställningar med bländare och slutare, olika färgmättnader och profiler som styr autofokus, et cetera.

Manuellt läge

I andra änden av spektrumet finns det manuella läget. De flesta kameror har ett sådant, framför allt systemkameror, men även många mer avancerade kompaktkameror. På äldre kameror har du ofta inte så mycket val härvidlag.

I manuellt läge regerar fotografen. Du får bestämma över bländare och slutare, ISO upp eller ner, blixt av och på, samt alla tänkbara bildparametrar såsom färgmättnad, kontrast och skärpa, helt i enlighet med motivet, befintligt ljus och vad du vill åstadkomma med bilden.

Den enda hjälpen som du får i manuellt läge är från ljusmätaren. Den kanske inte längre råder över några inställningar – men den kommer gladeligen att tala om för dig om dina nuvarande inställningar inte matchar det den kommer fram till.

Prioritetsläge

Någonstans mitt emellan finns den gyllene medelvägen, nämligen bländar- och slutarprioritet. Dessa förkortas A eller Av respektive S eller Tv. Dessa halvautomatiska lägen öppnar upp samtliga inställningar så att man själv kan göra dem exakt som man vill ha dem. Sedan använder man kamerans kontrollhjul för att manuellt sköta en av parametrarna. I bländarprioriteringsläge väljer du bländaröppningen, eller F-talet, och kameran ställer in slutartiden automatiskt. I slutarprioriteringsläge väljer du slutartiden och kameran anpassar bländaröppningen därefter. Vilken som du väljer när beror på vad du vill åstadkomma med bilden: litet eller stort skärpedjup kontra frysa eller betona rörelser.

Auto ISO

De flesta digitalkameror har möjligheten att justera ISO-talet automatiskt: auto-ISO. Detta innebär att kameran automatiskt höjer sensorns känslighet så fort den bedömer att ljuset håller på att försvinna, och det finns risk för skakningsoskärpa.

Auto-ISO går ofta att konfigurera i en viss utsträckning. Vissa kameror är så pass smarta att de känner av vilken brännvidd som objektivet är inställt på, och använder slutartiden och 1/F-regeln för att aktivera auto-ISO. På andra kameror kan man själv ange den längsta tillåtna slutartiden innan auto-ISO sätter igång. I många lägen kan man ange ett lägsta tal för auto-ISO, samt även specificera ett högsta tillåtet ISO-tal. Behövs ytterligare exponering när max ISO är nådd kommer kameran att börja förlänga slutartiderna.

En fördel med Auto-ISO är att kameran inte höjer känsligheten mer än den absolut måste, och därför kan ISO-justering ske i betydligt mindre steg än vad som kanske är möjligt att göra manuellt. (Min kamera går att ställa in på ISO 200, 400, 800 och 1600, och jag har sett den gå upp från 200 till 220.)

En nackdel med Auto-ISO är att funktionen åsidosätter hela poängen med manuell exponering. Kameran kan nämligen höja ISO-talet för att kompensera för din manuella kompensering!

Slutsats och rekommendationer

Det kanske inte kommer som en direkt överraskning att jag inte är särskilt förtjust i helautomatik. Jag vill fatta mina exponeringsbeslut själv och vara i kontroll över alla aspekter av den tekniska bildkvaliteten. Ofta blir man som användare utelåst från vissa väsentliga inställningar när man använder sig av det automatiska läget, och motivlägena är inte alltid helt självförklarande. Min åsikt är att det inte krävs mycket kunskap för att fatta bättre beslut själv än en programmerad kamera någonsin kan.

Däremot är jag inte nödvändigtvis den som förordar att ge sig på helmanuellt läge, och framför allt inte med en gång! Min rekommendation är att du så snart som du bara kan tar kameran från automatiskt läge till något av prioritetslägena. När du har bländare eller slutare under din egen kontroll tror jag att det blir betydligt enklare att komma underfund med hur en exponering hänger ihop. Sedan är det bara ett litet steg kvar att ta, om du skulle få för dig att vilja prova lyckan med helmanuellt läge.

När jag fotar med systemkamera använder jag i 19 fall av 20 bländarprioritet. På såsätt har jag full kontroll över det som är viktigast för mig i min fotografering, nämligen skärpedjupet. Att låta kameran ställa in slutartiden innebär att jag snabbt kan reagera på skiftande ljus och/eller oväntade fotograferingssituationer som uppkommer. När jag vet att ljuset inte kommer att förändras märkbart, och/eller när jag har tid att skjuta in mig kan jag i stället välja helmanuellt läge. Hade min kamera gått att konfigurera om är det inte otänkbart att jag skulle ha fotat mer manuellt.