Hem > Artiklar > Fotografering > Förlängningsfaktor

Förlängningsfaktor

Förlängningsfaktorn är skillnaden i storlek mellan en 35 mm filmruta och en digitalsensor. I stället för att ange vilken bildvinkel som en given brännvidd renderar i ett visst format använder man 135-film (35 mm film, 36 x 24 mm bildrutor) som en referensstandard. Skillnaden i bildvinkel räknas om som en skenbar brännviddsförlängning.

Av tillverkningstekniska skäl är en mellanformats eller fullformats digitalsensor många gånger dyrare än en i halvformat. När praktiska digitala systemkameror först dök upp på marknaden var det inte ekonomiskt försvarbart att tillverka dem med en bildsensor som matchade dimensionerna för 135-film. Som en kompromiss valde man en bildsensor i ett mindre format, men behöll objektivfattningen exakt som tidigare. Därmed kunde en fotograf fortsätta använda sina gamla objektiv på den nya digitalkameran. Det enda den nämnda fotografen behövde hålla i åtanke var att den nya digitalkameran med sin mindre sensor skapade en upplevd brännviddsförlängning.

Exempel

Om man fotar med ett objektiv på 35 mm film eller digitalt fullformat registrerar kameran hela den här bilden, inklusive de mörklagda ytterkanterna:

Bildvinkel vid 50 mm, förlängningsfaktor med nedtoning

Monterar man precis samma objektiv på en (kompatibel!) digitalkamera i halvformat kommer den mindre sensorn enbart att se det ljusare utsnittet i mitten av bilden. Detta ger precis samma effekt som att montera en längre brännvidd i det större formatet:

Bildvinkel vid 75 mm

Därför kan man betrakta detta som att en mindre bildsensor ger en skenbar förlängning av brännvidden.

Uträkning och exempel

Man tar reda på ett formats förlängningsfaktor genom att räkna ut bildytans diagonal. Denna divideras sedan med diagonalen för 35 mm film:

FormatBreddHöjdDiagonalFaktor
Mellanformat44 mm33 mm55 mm0,8x
135-film/fullformat36 mm24 mm43 mm1x
APS-C23,7 mm15,5 mm28 mm1,5x
Micro FourThirds17,3 mm13 mm22 mm2x

(Som du ser har digitalt mellanformat en negativ förlängningsfaktor!)

Om man tar ett klassiskt 50 mm normalobjektiv från en filmkamera och vill montera det på en kompatibel digitalkamera får det en upplevd brännvidd enligt nedanstående tabell:

FormatFaktorBildvinkel motsv.
Mellanformat0,8x39 mm
135-film/fullformat1x50 mm
APS-C1,5x75 mm
Micro FourThirds2x100 mm

Omvänd förlängningsfaktor

Förlängningsfaktorn fungerar givetvis även omvänt. För att räkna fram en digital motsvarighet till en filmbrännvidd dividerar man brännvidden med förlängningsfaktorn. Om vi fortsätter med utgångspunkt från ett 50 mm normalobjektiv från en filmkamera kräver samma bildvinkel motsvarande förkortning inom digitalfoto:

FormatFaktorNormalbrännvidd
Mellanformat0,8x63 mm
135-film/fullformat1x50 mm
APS-C1,5x33 mm
Micro FourThirds2x25 mm

Konsekvenser

Brännviddsförlängningen som jag beskriver ovan gör att objektiv som är avsedda för film kommer att ge en annan bildvinkel i halvformat. Detta slår hårt mot vidvinkelobjektiv, som får en avsevärt mindre dramatisk bildvinkel. Om vi tänker oss en APS-C-sensor med förlängningsfaktor 1,5: ett 18 mm förlängs till motsvarande 27 mm, 24 mm blir 36 mm, 35 mm blir 52 mm, och så vidare. Kort sagt: vidvinkel är inte längre vidvinkel, och normalt är inte längre normalt. Många fotografer skulle påstå att detta är en nackdel, som ligger det mindre formatet i fatet.

För den som tenderar att använda längre brännvidder har förlängningsfaktorn i stället en väsentlig fördel. Ett 200 mm teleobjektiv får i halvformat samma bildvinkel som ett 300 mm i fullformat, och så vidare. Detta gör det möjligt att få en högre upplösning på avlägsna motiv med halvformat än med fullformat.

Halvformatobjektiv

En fördel med fullformatoptik på en halvformatskamera är att ett objektiv alltid uppvisar sina bästa optiska egenskaper i mitten av bildcirkeln – precis det område som halvformatssensorn "ser". Nackdelen är att man betalar för och kånkar på långt mycket mer glas än man faktiskt använder, förutom att bildvinkeln blir mindre dramatisk än avsett. Av just den anledningen har optiktillverkarna tagit fram sortiment med objektiv som har en mindre bildcirkel, och med brännvidder som är optimerade för halvformat. I stället för att montera ett stort, tungt, dyrt 18-35 mm vidvinkelobjektiv, motsvarande 27-52 mm, kan man skaffa ett 12-24 mm halvformats vidvinkelobjektiv för att få "rätt" bildvinklar. Dock tenderar sådana objektiv att inte vara kompatibla med fullformatkameror. Om de ens går att montera kanske bildcirkeln är så pass liten att objektivets skal kommer med på bild:

Illustrering av digitalobjektiv

Den uppenbara nackdelen med halvformatobjektiv är att det finns förhållandevis få. Det är endast i de relativt nytillkomna spegellösa kamerasystemen (främst Micro FourThirds och Fujifilm X) som det går att få ett hyggligt komplett sortiment med fasta och zoomobjektiv. De stora drakarna Nikon och Canon framstår närmast som sengångare i sammanhanget. Deras resonemang verkar vara att försöka få över så många kunder som möjligt till fullformat, där de har fulla sortiment utöver alla gamla och fortfarande kompatibla objektiv.

Slutsats

Det verkar inte finnas något fotografiskt begrepp som orsakar lika mycket förbistring och frustration som förlängningsfaktor. Jag drabbas ibland av frestelsen att ta bort alla referenser till förlängningsfaktor i Fotoskolan, kanske skulle jag till och med komma undan med det. Det som emellertid alltid får mig på andra tankar är att det är omöjligt att komma ifrån fenomenet. Även om man saknar erfarenhet av 35 mm film, och/eller inte har något intresse av att satsa på digitalt fullformat kommer förlängningsfaktorn förr eller senare att visa sitt fula tryne på ett eller annat sätt. Om inte annat så för att det kommer att fortsätta existera blandade format under den överskådliga framtiden.

Förvirringen börjar redan hos kameratillverkarna själva. Om man tittar på specifikationer för digitala kompaktkameror har dessa vanligtvis förhållandevis små bildsensorer, och motsvarande korta brännvidder. De inbyggda objektiven tenderar att vara uppmärkta med dessa kortare brännvidder. Men marknadsföringslitteraturen säger ingenting om de faktiska brännvidderna. I stället anger Nikon, Canon et al. brännviddsomfånget omräknat till vad det motsvarar för 35 mm film.

Återförsäljarna är lika goda kålsupare i sammanhanget. Av tekniska skäl och/eller oförsiktighet och/eller okunnighet verkar många webbaserade butiker kategorisera strikt utefter brännvidd utan att ta höjd för format. Jag har sett butiker där 35 mm för halvformat kategoriseras under vidvinkel (det är normaloptik, motsvarande 52 mm) och där 35 mm för fullformat hamnar under normalobjektiv (det betraktas traditionellt som ett milt vidvinkelobjektiv). Detta gör det vanskligt för den ovane fotografen att ge sig in och göra sina egna efterforskningar, framför allt om man blir hetsad att investera i fullformatoptik till sin halvformatkamera för att kunna "byta upp sig" i ett senare skede.

En annan sak som orsakar förvirring med halvformatoptiken är att det är lätt att få intrycket att brännvidderna på ett halvformatobjektiv "redan är konverterade" till motsvarande brännvidder för fullformat. Som en generell regel: är objektivet löstagbart så är det den egentliga brännvidden som står på, och då måste du applicera förlängningsfaktorn. En brännvidd är ett fysikaliskt mått! Millimeter är millimeter och förändras inte beroende på formatet. Det är bildvinkeln som förändras.