Hem > Artiklar > Fotografering > Fotograferingens grunder

Fotograferingens grunder

Ordet fotografering kommer från grekiskan och betyder att "skriva med ljus". Fotografering handlar ytterst om att släppa in litet ljus i en låda och sedan se till att ljuset inte lämnar lådan förrän det har registrerats på någon form av ljuskänsligt medium.

Exponering

Att ta en bild kallas med en flottare term för att göra en exponering, dvs. man utsätter bildytan för ljus. Ordet exponering innebär också en värdering av hur mycket ljus som fallit på bildytan, eller enklare uttryckt: hur ljus eller mörk bilden blir. Det finns tre sätt att reglera detta:

Tid

Det kanske mest intuitiva sättet att styra hur mycket ljus som släpps in i kameran är att variera vad som kallas för exponeringstiden, alltså den tidsperiod varunder kameran står öppen och låter ljus falla på bildytan.

Exponeringstiden är exakt proportionerlig med det infallande ljuset. Om kameran står öppen dubbelt så länge släpper den in exakt dubbelt så mycket ljus. Står den öppen hälften så länge når bara hälften av ljuspartiklarna bilden.

Exponeringstiden kallas med ett annat ord för slutartiden eller slutartalet. På kameror sitter det en ridå framför bildytan som skyddar denna från att exponeras innan bildtagningen. Denna ridå kallas för slutare.

Yta

Det andra sättet att variera exponeringen går ut på att ändra storleken på bländaren, alltså den öppning som släpper in ljus i kameran.

Även bländarstorleken är exakt proportionerlig med vilken ljusmängd som släpps in. En större bländaröppning släpper in mer ljus under en given tidsperiod än en mindre.

Bländarens storlek uttrycks ofta som ett bländartal, eller F-tal (vad F står för återkommer jag till i artikeln om bländare).

Ljuskänslighet

Ljuskänsligheten är filmens eller sensorns förmåga att absorbera ljus. Där exponeringstiden och bländaröppningen reglerar hur mycket ljus som släpps in i kameran är det ljuskänsligheten som styr hur mycket ljus som faktiskt fastnar på bilden. Bländar- och slutartal är alltså ytterst rätt godtyckliga termer om ljuskänsligheten inte är känd.

Ljuskänslighet uttrycks med ett så kallat ISO-tal, t.ex ISO 100, ISO 200 eller ISO 1600. Ju högre ISO-tal, desto känsligare bildyta och desto mindre ljus krävs för att skapa den önskade exponeringen.

Steg

Kameran behöver självklart ställas in annorlunda beroende på hur mycket ljus som är i omlopp. När solen tittar fram är det ju givetvis långt mer än om man tar en bild i skenet av ett stearinljus. Vi kommer att gå in på ljusmätning i en senare artikel.

För att hålla reda på hur mycket ljus som faller på bildytan delar kameror och fotografer in ljuset i hanterbara sjok som kallas steg. Ett steg innebär en exakt fördubbling eller halvering av ljusmängden:

Det fotografiska steget är en så kallad logaritmisk enhet. Om ett steg innebär en fördubbling eller halvering av ljusmängden – vad tror du då att två steg medför? Självfallet ger det 4 gånger (eller 1/4 gånger) så mycket ljus. På samma sätt är 3 steg en åttadubbling (eller en åttondel) av ljusmängden.

I de allra flesta lägena kan man också finjustera exponeringen i halva, tredjedels eller kanske ännu mindre indelningar av de ovannämnda stegen.

Den fotografiska triangeln

De ovannämnda tre parametrarna – exponeringstid, bländaröppning och ljuskänslighet – är intimt förbundna med varandra. De samverkar för att skapa en exponering. Om man förändrar en av dem måste endera (eller båda) av de andra förändras på ett motsvarande sätt för att exponeringen skall bli densamma. För att visualisera dem sätter man därför ofta in dem i en liksidig triangel – den fotografiska triangeln.

Exponeringsvärde

Konsekvensen är att det kan finnas en hel räcka med inställningar som ger exakt samma exponering, alltså samma proportioner mellan ljust och mörkt i det färdiga fotografiet. Man säger då på fotospråk att de ger samma exponeringsvärde.

Hinken

Om triangeln inte räcker till för att visualisera komponenterna i en exponering brukar gamla fotorävar dra till med ett mer konkret och alldagligt exempel, nämligen hink-liknelsen.

Eftersom ett fotografi är en bildyta som fylls med ljus kan man föreställa sig det som en hink som skall fyllas med vatten. Hinken skall fyllas exakt till måttet – exponeringen skall vara korrekt. Man får därför inte låta vattnet rinna över alla bräddar (överexponering), och inte heller får man fylla på för lite (underexponering).

Det finns sedan tre olika sätt att variera hur vi fyller på hinken. Om man använder en grövre vattenslang kommer det att flöda mer vatten under samma tidsperiod (bländartal). Därför måste man i så fall korta ner tiden då vattnet står på (slutartid). Tvärtom går det att använda en tunnare slang – men då måste man hålla på längre! Om man till exempel bara har en minut på sig att fylla på hinken måste slangens grovlek anpassas därefter.

Det tredje sättet är att variera storleken på hinken. (Ingenstans i uppgiften står det någonting om antal liter som hinken skall innehålla!) Om du har ont om tid går det självfallet snabbare att fylla en 1-litershink än en 10-liters. Tricket är att om du anpassar vattenflödet efter en liten hink (ljuskänslig film) kommer samma inställning att bara fylla upp botten i en stor hink. Tvärtom kommer en inställning för den stora hinken att orsaka ett massivt vattenspill om du tillämpar den på den lilla hinken.

Om man läser på lite om konsekvenserna av ljuskänslighet framgår det i vart fall i mitt tycke att den här liknelsen haltar rätt så allvarligt. Jag föredrar i stället att se ljuskänsligheten som vattentrycket. Ett svagt tryck gör att hinken fylls långsamt, men det blir snyggt och prydligt. Vid högtryck kommer vattnet att skvätta åt alla håll och kanter.

Hur det hänger ihop

Om man tittar snabbt och med svaga ögon kan man kanske få för sig att kamerainställningarna inte spelar någon roll. Om det finns så många inställningar som innebär samma exponering, ökar det inte sannolikheten för att bilden blir rätt?

Så enkelt är det dessvärre inte. Exponering är mycket, men inte allt i ett fotografi. Beroende på vilka avvägningar, prioriteringar och kompromisser du har gjort med den fotografiska triangeln faller ljuspartiklarna annorlunda på bildytan trots att de mycket väl kan vara exakt lika många: