Hem > Artiklar > Fotografering > ISO

ISO

ISO är en förkortning för International Organization for Standardization, alltså det internationella standardiseringsorganet. ISO har en mängd standarder som reglerar allt möjligt från pappersstorlekar till skruvgängor.

Begreppet har smugit sig in i fotovärlden eftersom de tre typerna av film (negativ svartvit och färgfilm, samt diafilm) har varsin ISO-standard som reglerar bl.a. ljuskänslighet. När en filmtillverkare sedan skriver "ISO 400" innebär detta rent konkret "ljuskänslighet 400 enligt en tabell som anges i ISO-standard nr XXX". På så sätt har ISO inom fotografering kommit att bli synonymt med ljuskänslighet och inget annat.

Ljuskänslighet är samma oavsett filmtyp. Inom digitalfoto har ISO-känslighet sedan fått en överförd betydelse, eftersom en digitalsensor är kalibrerad att motsvara en viss ljuskänslighet enligt de nämnda ISO-standarderna.

Vad är ljuskänslighet?

Ljuskänslighet innebär bildytans förmåga att reagera på infallande ljus. Ju mer ljuskänslig en bildyta är, desto mindre ljus krävs för att skapa den önskade exponeringen.

Som du minns från artikeln om fotograferingens grunder finns det två sätt att reglera hur mycket ljus som släpps in i kameran: bländaröppningens storlek och tidsrymden varunder slutaren står öppen.

Ljuskänslig film gör alltså att fotografen kan använda mindre bländaröppningar eller kortare slutartider för samma exponering. Det senare innebär att ljuskänslig film ofta kallas "snabb" film. (Jämför detta med ett snabbt objektiv.)

Vad betyder ISO-talet?

Det går att läsa sig till vad ISO-talet egentligen står för, men det är komplicerat och därför skall vi inte gå in på det här. I stället viftar jag med min vita handske för att distrahera och påstår att ISO-talet anger hur många ljuspartiklar som bildytan hinner absorbera på en sekund. Detta är tekniskt inkorrekt, i ärlighetens namn helt uppåt väggarna, men förhoppningsvis illustrerar det till viss del hur ISO-tal relaterar till varandra, samt att högre tal innebär en högre känslighet.

Ett ISO-tal som är dubbelt så stort innebär en film eller sensor som är dubbelt så ljuskänslig. En bildyta som har känsligheten ISO 200 är dubbelt så känslig som en som har ISO 100. ISO 400 är i sin tur dubbelt så känslig som ISO 200. ISO 50 är hälften så känslig som ISO 100.

Förhållandet 1:2 mellan ISO-tal känns igen från artikeln om fotograferingens grunder. Det är nämligen ett steg. ISO 400 är ett steg känsligare än ISO 200, som i sin tur är ett steg känsligare än ISO 100.

Det finns ingen egentlig "standardljuskänslighet", men digitalkameror tenderar att vara kalibrerade för att motsvara ISO 50–200, och på den tiden då kameror hade film var det mestadels ISO 200 och 400 som såldes ute i butik.

ISO och bildkvalitet

Man skulle kunna undra varför det finns film i olika känsligheter. Är det inte bättre ju snabbare filmen är? Varför säljs då inte bara den allra snabbaste filmen?

Där kommer vi in på haken i sammanhanget. Ljuskänslighet står nämligen i ett omvänt förhållande med bildkvalitet, oavsett om vi pratar film eller digitalt. Ju högre ljuskänslighet, desto sämre bildkvalitet.

Filmens ljuskänslighet styrs av storleken på de ljuskänsliga partiklar som utgör bildens minsta beståndsdelar. Ju större dessa är, desto mer ljuskänsliga blir de, men då blir bilden i gengäld grovkornigare. För maximal bildkvalitet krävs finkornig film, och de små kornen tar tid på sig att samla in ljuspartiklar.

I den digitala världen är de individuella bildpunkterna (pixlarna) på sensorn givetvis alltid lika stora på en given kamera. Bilden är därför definitionsmässigt alltid lika grov- eller finkornig. Ljuskänslighet fungerar emellertid lite annorlunda i det digitala mediet. En digitalsensor är kalibrerad för att ha en viss känslighet motsvarande ISO-standarderna för analog film. För att öka känsligheten vrider kameran i stället upp sensorns signalstyrka. Vad som händer då är precis samma sak som när man ökar volymen på ett gammalt hederligt kassettband: musiken blir högre, men det blir även bakgrundsbruset.

Digitalt brus är missfärgade bildpunkter som uppstår på slumpmässiga platser på digitalsensorn under en exponering. De uppstår på flera olika sätt: kosmisk strålning som fångas av sensorn, värmestrålning från kameran själv, och så vidare. Brus tenderar att förstöra både färgsättning och kontrast. Se på de nedanstående två bilderna, framför allt hur de röda och gröna områdena blir flammiga vid ISO 1600:

ISO 200, detalj

(ISO 200.)

ISO 1600, detalj

(ISO 1600.)

Brus uppstår inte spontant vid höga känsligheter. Det finns alltid med i bakgrunden, och skillnaden är att det inte framstår lika tydligt vid låga känsligheter.

ISO och sensorformat

Det är många faktorer som påverkar graden av brus i bilden. ISO-standarden säger ingenting om hur mycket brus som får förekomma, eller hur stora filmkornen är, enbart hur mycket ljus som bildytan förmår absorbera under en given tidsperiod. Självfallet strävar sensortillverkarna efter att få så låg brusnivå som möjligt, precis som filmtillverkning var en konstant kamp för att få en finkornigare emulsion som fortfarande hade en given känslighet.

Hur de uppnår detta är en lång och teknisk diskussion. Däremot kan man generalisera en del. Ju större pixlar, desto mer signal och (relativt) mindre brus absorberar de. Det är här som den digitala systemkameran uppvisar sin stora fördel, eftersom den har en sensor som är många gånger större än den i en genomsnittlig kompaktkamera. På samma sätt har självfallet digitalt fullformat en fördel kontra digitalt halvformat.

De följande bilderna är tagna med två kameror som har exakt samma upplösning. Skillnaden är att den ena är en kompaktkamera med en sensor på 6 x 4,5 mm och den andra en systemkamera med en sensor på 24 x 16 mm. Systemkameran kommer alltså att ha större individuella pixlar (64 μm2 kontra 4 μm2), med de uppenbara konsekvenserna för brusnivån:

Kompaktkamera vid ISO 800

(Kompaktkamera vid ISO 800.)

Systemkamera vid ISO 800

(Systemkamera vid ISO 800.)

ASA och DIN

Läsare som är äldre och/eller äger en äldre analog kamera kanske känner igen de här förkortningarna. Åter igen handlar det om standardiseringsorgan snarare än strikt fotorelaterade termer: American Standards Association respektive Deutsches Institut für Normung. Men både ASA- och DIN-tal beskriver ljuskänslighet. ASA-talen motsvarar ISO-talen, medan DIN-talen är logaritmiska, uttrycks i grader, där tre grader motsvarar ett steg. På äldre kameror kunde det finnas en konverteringstabell mellan ASA och DIN, och här kommer en för fullständighetens (och nostalgins) skull:

ASA (=ISO)DIN
5018°
10021°
20024°
40027°
80030°
160033°
320036°