Min metadata

Här följer ett konkret exempel på hur man kan analysera diagrammen som man får ut av ExposurePlot.

Jag har utgått från samtliga bilder som jag tagit från och med 2010. För att ge en rättvisande sammanställning mellan fyra olika format har jag valt att låta ExposurePlot räkna ut den effektiva brännvidden utefter varje formats förlängningsfaktor (ff). Det som står nedan är alltså motsvarande brännvidd i 35 mm format.

Brännvidder

Fördelningen av brännvidder blir väldigt snedvriden eftersom 52,5 mm är överrepresenterad: 1500 bilder eller ungefär en fjärdedel av alla som jag lät analysera. Jag väljer dock att se det på följande sätt: att köpa ett fast normalobjektiv var två välinvesterade tusenlappar!

Två andra toppar, vid 128 mm och 157 mm, kommer sig av min förkärlek för makrofotografering: först det 85 mm objektiv som jag ägde mellan 2010 och 2014, sedan ett äldre 105 mm som jag ägt sedan 2013. Här går det också att sluta sig till att makroobjektiv lämpar sig utmärkt för allmän fotografering.

75 mm är förvånansvärt underrepresenterad (50 mm i halvformat), främst eftersom det är en egendomlig mellanbrännvidd: för tajt för att vara normal, för kort för att ge äkta telekomprimering.

Topparna vid 24 mm, 27 mm, 81 mm och 82 mm är de yttre gränserna på mina vanligast använda zoomobjektiv. 24 mm har kommit starkt sedan jag skaffade mitt nya normalzoomobjektiv i maj 2014 och en ny, modernare kompaktkamera i juli samma år. 81 kontra 82 mm beror på skillnaden i brännvidd och förlängningsfaktor mellan ett 10-30 mm objektiv på en Nikon J2 (ff 2,7x) och ett 18-55 mm på en D50 (ff 1,5x), men bevisar att man snabbt hamnar i utkanterna på brännviddsområdena.

Det första jag konstaterar av den här sammanställningen är att jag ägde ett telezoomobjektiv i flera år utan att använda det särskilt mycket. Mycket riktigt stämmer detta utmärkt med min egen magkänsla: jag har inte bråttom att införskaffa ett nytt telezoom, utan väljer att köra vidare på mitt makroobjektiv. Inte heller ser jag ett starkt behov av någon form av superzoom.

Det andra gäller ansamlingen av 900 bilder mellan 24 och 27 mm. Detta tolkar jag som att jag förmodligen hade plåtat vid kortare brännvidder om jag hade hade haft dem. Vilket återigen passar utmärkt med magkänslan: nästa glasbit jag införskaffar blir en vidvinkelzoom av något slag.

Bländare

I bländarstatistiken syns en förkärlek för F5.6, och detta är nästan helt säkert maxbländaren på mina 18-55 och 55-200 vid sina längsta brännvidder. Nästa bländare är F8, vilket antyder att jag tagit rätt många bilder i hyggligt bra ljus och bländat ner för skärpa, och/eller för att kort skärpedjup inte varit nödvändigt. Samma historia får gälla F11, även om den inte är lika vanlig som F2.8. Lite bläddrande bland sökresultaten gör dock gällande att F2.8 inte valts lika mycket för dåligt ljus som för att min kompaktkamera föredrar att välja större bländare när den kan, eftersom de små fysiska bländaröppningarna och små pixlarna i en kompaktkamera gör att man väldigt snabbt springer på diffraktion när man bländar ner. F1.8 är för inomhusfotografering i extremt begränsat ljus.

Det är för övrigt intressant att notera att jag tenderar att röra mig i den traditionella bländarserien (2.8, 4, 5.6, 8, etc).

Slutartider

Med ett dramatiskt undantag inordnar sig mina slutartider i en rätt konventionell normalfördelningskurva centrerad på 1/200 sekund. Toppen vid 1/60 sekund röjer mitt frekventa blixtanvändande, eftersom kameran tenderar att ställa in sig själv på just den slutartiden när blixten är aktiv. Annat än några enstaka längre exponeringar, antydningsvis med stativ, säger mig dessa data att jag tenderar att föredra situationer där jag kan handhålla kameran och förlita mig på antingen blixt eller bildstabilisering.

ISO-tal

Oj då! Jag trodde faktiskt att jag litade betydligt bättre än så på min kameras förmåga att behålla bildkvaliteten även vid högre känsligheter. Här går ISO 200 närmast genom taket, och det är mycket riktigt standardkänsligheten för min Nikon D50, som tagit lejonparten av de här bilderna. I några enstaka fall har jag gått upp till ISO 400, mest sannolikt för att få ner slutartiderna när jag fotograferat min frus dansframträdanden utan att kompromissa med bildkvaliteten. ISO 800 och 1600 är betydligt mer sällsynta, men 1600 är vanligare än 800. De lägre ISO-värdena 80 och 100 är från mina kompaktkameror, vars mindre sensorer har en lägre inbyggd ljuskänslighet. I mitt program, där jag kan få upp en större och mer detaljerad bild, ser jag att ISO 3200 och 6400 börjat smyga sig på, vilket är min nya Nikon D7100 som får mer och mer genomslag i statistiken. Värt att notera är att det knappt finns några värden inemellan de traditionella ISO-stegen 200, 400, 800 och 1600. Jag väljer alltså sällan om aldrig att låta kameran justera ISO själv.