Hem > Artiklar > Gitarrskolan > Hur man övar

Hur man övar

Hemligheten bakom bra teknik är att öva, öva och sedan öva litet till. Det finns inga genvägar, utan det måste till hårt arbete.

Dessvärre blir det alltid att man efter ett tag inte längre tar stora kliv med spelandet. Man kommer till en platå och det kan vara knäckande att inse att man inte kommer någon vart.

Det är då man börjar titta på detaljerna. Det finns en hel massa saker som kan förbättras innan man ens sätter sig ner för att spela en skala eller en arpeggio. Om du inte var medveten om dem innan kan de innebära skillnaden mellan att köra huvudet i väggen – och att ta spelet till nästa nivå.

En bra metodik gör att man får ut mesta möjliga värde ur det material som man redan har tillgängligt. Om du känner att du inte gör några framsteg, titta på tipsen i den här artikeln och du kan mycket väl stöta på någonting som du inte inte tänkt på och som kanske kan vara till hjälp.

Uppvärmning

Den tveklöst viktigaste delen av övandet är att vara ordentligt uppvärmd innan du börjar. Det korrekta sättet att närma sig gitarrspel är att ta det för vad det är: fysisk träning, om än med färre och mindre muskler än t.ex. löpning eller simning. Man kör inte stenhårt från första början, utan lunkar igång lite lätt för att få blodet att pumpa genom musklerna. Först när man är uppvärmd börjar man köra hårt.

Rena händer

Ett förbluffande effektivt sätt att värma upp inför en längre övningssession är att tvätta händerna noggrannt i varmt vatten och med mycket tvål. Sedan torkar man sig lika noggrant med en frottéhandduk.

Det varma vattnet och den noggranna torkningen förbättrar cirkulationen och tjänar som en extra liten uppvärmning innan uppvärmningen. Rena händer har också en extra fördel i att man därmed inte kletar ut en massa smuts på strängarna.

I stället för tvål går det utmärkt att använda någon form av scrub: någonting med grus eller annat jox i, som skrapar bort döda hudceller så att dessa inte fastnar på dina strängar.

Spelställning

Det är värt mödan att säkerställa att man sitter ordentligt när man övar. I min erfarenhet är det instruktivt att titta på hur klassiska gitarrister sitter.

Det första man märker hos en klassisk gitarrist är hållningen: ryggen är rak och vänsterfoten vilar i upphöjd position på en liten fotpall. Nästa sak är att gitarrens midja vilar mot det vänstra låret och inte det högra. Det finns flera fördelar med den här spelställningen:

Den här spelställningen uppmuntrar också korrekt spelposition för vänsterhanden. Det är bara fingrarna på greppbrädan och tummen på baksidan av halsen som skall komma i kontakt med halsen.

Den klassiska spelställningen lämpar sig utmärkt för solospel, eftersom vänsterarmens position medför maximal flexibilitet och tänjbarhet. Den kanske inte är optimal för ackordspel, där tummen ofta är till stor hjälp med att dämpa strängar som inte bör slås an.

Ekonomi

Grunden till god teknik är att inte spendera en gnutta mer energi än man absolut måste för att sätta strängen i rörelse. I affärsvärlden säger man att man skall jobba smartare, inte hårdare. Inom Pilates, som jag tränade ett tag för att bli av med mina ryggproblem, säger man använd inte tio kilo kraft för en femkilosrörelse.

Man kan närma sig den här problematiken från många håll samtidigt. För det första skall man låta förstärkaren jobba för en. För det andra skall man använda så tunna strängar som möjligt som fortfarande ger en den ton som man vill ha. För det tredje skall man använda ett plektrum som passar ens handposition och anslag.

Plugga in

Det är en god idé att investera i en liten övningsförstärkare för hemmet. De måste inte vara dyra, och de har ofta modelleringsfunktioner som gör det möjligt att närma sig sound som annars skulle kräva ett helt rum fullbelamrat med förstärkare från Marshall, Boogie, Fender och Vox. Övningsförstärkare är ofta av transistortypen, så du får samma sound oavsett volymnivån. Rörförstärkare tenderar att låta bättre ju hårdare man driver dem, vilket inte alltid är en bra idé i ett lägenhetshus eller om man bor med andra. En annan möjlighet är en multieffektenhet med hörlursutgång.

Elgitarren är konstruerad för att kopplas in i en förstärkare, därav namnet. Förstärkaren är där för att hjälpa dig. Låt den göra det. Om du övar på en elgitarr utan att koppla in kommer du omedvetet att använda muskelkraft för att kompensera för instrumentets naturliga akustiska brister. Jag skulle snarare rekommendera att du konsekvent övar genom en förstärkare, och först när anslaget sitter stenhårt i muskelminnet börja öva unplugged. Så fort man börjar slå på strängarna för att höra sig själv börjar man slösa med energin.

Dist eller rent

Om du använder dist är du förmodligen medveten om att den relativa mängden med dist regleras genom ingångs- ("gain") och utgångsvolymen ("master") på förstärkaren och/eller några eventuella dist-/overdrive-/boostpedaler som du har kopplat in mellan gitarr och förstärkare. Den absoluta mängden beror på hur mycket signal som gitarren avger. Det är tre faktorer som inverkar på signalstyrkan: 1) mikrofonernas signalstyrka, 2) volyminställningen på gitarren, och 3) hur hårt du spelar.

Visst går det att reglera distmängden genom att variera anslagsdynamiken eller justera volymen på gitarren. Men tänk på vad du gör. Se till att du ställer till ett sound så att du får precis den ton och det flyt som du behöver utan att behöva piska strängarna. Den extra insatsen du lägger på att spela hårt har en för liten inverkan på distmängden för att det skall vara värt mödan. Om du märker att du måste piska på för att få det sound du vill ha, och gitarrens volymkontroll redan står på fullt ställ, måste du öka ingångssignalen till förstärkaren: mer "gain", lägga till en dist- eller boostpedal eller skaffa vassare mickar. Men allteftersom du förbättrar din teknik kommer du också att märka att du behöver gradvis mindre dist.

Trots allt det här snacket om hur mycket dist man skall ha rekommenderar jag också att öva till viss del med rent ljud eller på akustisk gitarr. Att öva utan dist innebär att flytet kommer från din teknik och inte kompressionen från överstyrda rör eller dioder. Det är en barometer på hur bra du egentligen är. Om du å andra sidan tillbringar för mycket tid med din akustiska eller inkopplad i din Twin Reverb kommer du att glömma av vikten av att dämpa strängar som inte anslås. Disten kommer definitivt att påkalla uppmärksamheten på alla sådana halkningar.

En relaterad sakfråga är att se till att du hör dig själv i replokalen eller på scen. Så snart som du börjar tappa bort dig själv i mixen är det deprimerande enkelt att börja slå på strängarna för att höra dig själv. Då kastar du bort din fina teknik.

Strängtjocklekar

Valet av strängtjocklek har en direkt påverkan på soundet. Ju maffigare strängarna är, desto mer kommer de låta. Men strängtjockleken bestämmer också hur mycket energi du måste lägga ner på att sätta strängen i rörelse, och det gör det till en kompromissfråga. I bästa fall skulle gitarrsträngar ha en massa ton men inget motstånd, men så är inte fallet.

Tonhöjden på en given sträng regleras av tre faktorer: tjocklek, längd och spänning. Dessa är avhängiga av varandra, och om du vill ändra på en av dem måste någon av de andra ändras på motsvarande sätt.

Begränsningarna i det här fallet är att gitarren har en fast stränglängd (mensur). Om du föredrar att ha gitarren stämd på ett visst sätt är det ytterligare en begränsning. I så fall måste du helt enkelt experimentera med strängtjocklekar för att variera spänningen.

Plektrum

Till syvende och sist är det bästa plektrumet det som du är van vid att spela med. Men det är definitivt värt mödan och kostnaden att experimentera med olika tjocklekar och former. Det kan ju alltid finnas något annat som passar din spelstil bättre.

Ett tunnare plektrum kommer att böja sig som en fjäder, och när lägesenergin övervinner friktionen mot strängen släpper plektrumet strängen och strängen ljuder. Detta är ineffektivt på så vis att en större proportion av rörelsen går åt till att böja plektrumet snarare än att slå an strängen. Ett tjockare plektrum ger mer kontroll över när och hur strängen slås an och det möjliggör också en mindre rörelse.

Formen och tvärsnittet på plektrumet kan dock vara betydligt viktigare än tjockleken. Ett rektangulärt tvärsnitt innebär en kant som skrapar mot strängen och gör anslaget oförutsägbart. Ett fasat eller rundat tvärsnitt gör det möjligt för strängen att glida av plektrumet när man lägger tryck på strängen.

Vissa gitarrister föredrar kontakten som ett spetsigt plektrum medför, andra förerar den bredare kontaktytan och maffigare tonen som man får med ett trubbigt plektrum. Ingen metod är bättre än den andra, så testa bägge och känn efter vilken som passar din spelstil bäst.

Tempo

Vilken musiker som helst oavsett instrumentet skulle förmodligen komma med detta som sitt första tips: börja långsamt. Öka farten enbart när du kan utföra en viss passage felfritt. Du kommer att bli förvånad över hur mycket snabbare du kommer att förbättras om du tar det lugnt i början, till skillnad från om du börjar snabbt och sedan övar som en galning för att öva bort missljuden.

Nästa tips följer direkt från det föregående: öva med en metronom. Syftet med metronomen är att piska dig framåt. Den tillåter inte att du förlänger taktslag när du stöter på något trixigt. Metronomen är också en utmärkt framgångsbarometer. Om du vrider upp hastigheten och fortfarande kan spela övningen felfritt har du tagit ett steg framåt.

Tonart

Läsaren avråds bestämt från att bli för beroende av greppbrädemarkeringarna. Det är också alldeles för frestande att hålla sig till den mest välljudande tonarten av alla på gitarr, nämligen e moll. Om du bara håller dig till en enda tonart eller grundton kommer ditt muskelminne att kalibreras efter hur strängarna känns i de lägena och de boxarna, och då kommer alla andra tonarter att kännas förvirrande och konstiga.

Bekanta dig med hur skalor känns i tonarter som gitarren inte är särskilt väl anpassad för, såsom f moll, b moll eller Ess dur. På så sätt kommer du att bli bättre på att känna och höra vad du spelar, i stället för att ha fullt upp med att koordinera ögon och händer för att du blivit för beroende av prickarna i greppbrädan som vägmärken.

Att komma loss

Underskatta inte vikten av att vila. Det här är exakt i enlighet med att närma sig gitarrspel som att gå till gymmet. Ge dina fingrar en ledig kväll med jämna mellanrum. Du kommer att bli förvånad hur 24 timmars vila kan förbättra ditt spel!

Det går fortfarande att sysselsätta sig med gitarrprylar även om man inte spelar. Sätt på en bra gitarrplatta och skäm bort ditt instrument med en spakväll. Ta fram polishen och citronoljan, byt strängarna och polera mekaniken.

Men om detta inte hjälper, och du fortfarande tycker att du suger, och att hela världen hånskrattar åt ditt patetiska snubblande över greppbrädan, tänk på hur långt du redan kommit! Vänd på gitarren á la Jimi Hendrix, försök ta några ackord eller spela en räka med plektrumhanden på greppbrädan och vice versa. Så bra var du när du började. Vänd gitarren rätt och njut av hur mycket bättre du hunnit bli sedan dess.

Ett annat trick är att byta instrument. Spela lite piano, bas eller trummor. Såvida du inte redan är duktig på något av de instrumenten kommer du att känna dig som en novis, och när du kommer tillbaka till gitarren kommer du att känna sig som mästaren igen.