Hem > Artiklar > Fotografering > Skakningsoskärpa

Skakningsoskärpa

Skakningsoskärpa

Oskärpa är förmodligen fotografens värsta fiende, och den kan dessutom uppstå på flera sätt. Några av dem har att göra med själva optiken: dels kan objektivet vara oskarpt vid vissa brännvidder eller i vissa delar av bilden, dels kan man själv (eller kameran) råka fokusera på fel ställe, så att motivet avtecknas oskarpt.

Men även om man har ett perfekt objektiv och perfekt fokuseringsteknik finns fortfarande risken för att antingen kameran eller motivet inte håller sig stilla. Då uppkommer det som man kallar för skakningsoskärpa respektive rörelseoskärpa.

Om kameran inte hålls helt stilla under exponeringstiden kommer detta sannolikt att avspegla sig i det färdiga fotografiet som skakningsoskärpa. Skakningsoskärpa är i grunden slumpmässig, men vissa faktorer kan göra den mer eller mindre påtaglig. Olika människor har olika förutsättningar för att hålla en kamera stadigt: vissa är naturligt skakiga av sig, ibland kan ett förhöjt koffeinintag orsaka darrningar, och tyvärr kan det ju också finnas medicinska faktorer i sammanhanget. Kameran själv kan ibland ställa till det: en lätt kamera är enklare att sätta i oönskad rörelse, en tung kamera har en inbyggd tröghet, men kan i gengäld orsaka utmattningsdarrningar.

Det som vi kan göra för att minimera risken för skakningsoskärpa är i första hand att vara medvetna om under vilka förhållanden den är mer eller mindre sannolik. Därefter kan man vidta olika åtgärder, såsom att hålla kameran så stabilt som möjligt och/eller ta till diverse tekniska hjälpmedel.

1/F-regeln

Sannolikheten för kameraskakningar är direkt proportionerlig till objektivets brännvidd: ju längre brännvidd, desto tydligare märks det om man har en ostadig hand. Anledningen till detta bottnar i objektivets bildvinkel, som är snäv för teleobjektiv och bred för vidvinkelobjektiv. Om man rör kameran exakt 0,1 grad kommer ju det att vara en högre andel av teleobjektivets bildvinkel på t.ex. 10 grader än det är av vidvinkelobjektivets 80 grader.

På så sätt har det genom årens lopp uppstått en tumregel, den s.k. 1/F-regeln. Regeln anger att slutartiden skall vara 1 genom brännvidden för att minimera risken för skakningsoskärpa. Alltså kan man med ett 50 mm normalobjektiv komma undan med 1/50 sekund, men om man monterar ett 300 mm teleobjektiv måste man minska slutartiden till 1/300 sekund.

1/F-regeln är framtagen för 35 mm film, och av den anledningen måste man även kalkylera med förlängningsfaktorn. Ett 50 mm objektiv som monteras på en halvformatkamera kommer att ge en bildvinkel motsvarande 75 mm i fullformat. Därför duger det inte längre med 1/50 sekund, utan slutartiden måste ner till 1/75 sekund. 300 mm teleobjektivet får en bildvinkel motsvarande 450 mm, varvid slutartiden måste justeras till 1/450 sekund. Om de exakta slutartiderna inte är möjliga att ställa in, ta närmast högre (förmodligen 1/80s resp. 1/500s).

Vad som är värt att tänka på är att 1/F-regeln inte är absolut, utan faller samman vid tillräckligt långa slutartider. Över ca. 1/30 sekund kan det vara svårt till omöjligt att hålla kameran stilla hur kort brännvidd man än fotar med. Dessutom är det i grund och botten bara en tumregel: du måste själv experimentera fram hur tillämpningsbar den är för dig. Och motivets rörelse är fortfarande någonting man behöver beakta, vilket vi kommer in på senare.

God teknik

Lektion 1: Att hålla kameran

För bästa möjliga stabilitet bör man hålla kameran med två händer, och med armbågarna så nära kroppen som möjligt för ytterligare soliditet. Kameror med en sökare i ögonnivå har en extra fördel här, som man skall utnyttja så långt som det bara går. Håll kameran mot ansiktet och komponera bilden genom sökaren. På så sätt förankras kameran mot kroppen vid tre punkter.

Många nybörjare begår sedan misstaget att använda hela högerarmen för att trycka ner slutarknappen. Gör inte det. Avtryckaren kräver bara en fjäderlätt tryckning, det enda som behöver röra sig är den yttersta leden av pekfingret. Använd halvläget för att låsa autofokus och ljusmätning, gör sedan en liten, liten rörelse med pekfingret för att trycka ner slutarknappen resten av vägen. På så sätt ökar man inte bara sannolikheten för att bilden blir skarp, utan även att den blir rakt komponerad.

Bildserie

Skakningsoskärpa är i grund och botten slumpmässig. Om du står inför ett kritiskt motiv och slutartiden är lång, överväg att ställa in kameran på att ta en bildserie. Detta kan öka sannolikheten för att åtminstone en av bilderna blir skarp. De oskarpa fotografierna kan alltid tas bort i efterhand när du har tid och möjlighet att fingranska dem.

Stativ

Kamerastativ

Stativet är det mest tillförlitliga hjälpmedlet om man vill ta konsekvent skakningsfria bilder. Många kameror har dessutom möjligheten att aktivera en tidsutlösare, så att kameran kan stå helt och hållet för sig själv under bildtagningen. Några eventuella vibrationer som man råkat sätta igång när man komponerat bilden och aktiverat utlösaren hinner i så fall dö ut innan bilden tas. Vissa kameror tillåter dessutom att man använder en fjärrutlösare.

Om man inte har möjlighet att bära och sätta upp ett ordentligt trebensstativ finns det en kompromisslösning, nämligen enbensstativet. Uppenbarligen kan kameran inte stå på egna ben, så att säga, men korrekt använt kan enbensstativet sannolikt få bukt med en del av skakningarna, och om inte annat hjälper de till att bära upp vikten av ett stort och tungt teleobjektiv.

Bildstabilisering

Många objektiv och vissa kameror har en funktion för bildstabilisering. I objektivet är det oftast en linsgrupp som är upphängd i en mekanism som är kopplad till en rörelsedetektor. När objektivet rör sig känner detektorn av rörelsen, och kompenserar genom att flytta den nämnda linsgruppen i motsvarande riktning. Vissa tillverkare föredrar att lämna objektivet orört och i stället bygga in stabilisering i kamerahuset, vanligtvis genom att man hänger upp bildsensorn så att den kan justeras i takt med vibrationerna.

Bildstabilisering gör det möjligt att fotografera vid betydligt längre slutartider än 1/F-regeln anger. Tillverkaren anger vanligtvis i specifikationerna hur många steg som de kommit fram till att man kan tjäna med stabiliseringen. Beroende på hur avancerat systemet är kan det vara allt från ett till i förekommande fall fem steg. Vid en brännvidd på 50 mm säger 1/F-regeln 1/50 sekund. Med bildstabilisering kan man förlänga slutartiden till 1/25s (1 steg), 1/12s (2 steg), 1/6 s (3 steg), 1/3s (4 steg) eller hela 1/1,5s (5 steg)! På samma sätt kan man vid 300 mm fotografera ända ner till 1/10 sekund!

I min erfarenhet är bildstabilisering klart värt de extra pengarna det kostar (i de fall där det är möjligt att välja mellan bildstabilisering eller ej). Men ta för all del tillverkarens angivna specifikationer med en nypa salt, och gör dina egna tester för att bedöma i hur stor utsträckning du kan lita på marknadsföringssnacket. För det andra är bildstabilisering ett komplement till och ingen ersättning för god teknik. Bildstabilisering ger alltså inte någon licens på att slarva vid bildtagningen!

Notera också att bildstabilisering enbart bör vara aktiverad om den verkligen behövs. Är kameran monterad på ett stativ, och/eller om slutartiderna är 1/1000s eller kortare skall man helst stänga av stabiliseringen. Annars finns det en överhängande risk för att systemet börjar leta efter vibrationer som inte finns, och att det därmed skapar sin egen oskärpa.

Rörligt motiv

God teknik, bildserie, stativ och bildstabilisering är utmärkta tricks och tekniska hjälpmedel, och om man använder dem på rätt sätt (och i rätt kombination!) kan man fotografera många steg långsammare än 1/F-regeln anger. Kom bara ihåg att de här tipsen och hjälpmedlen uteslutande handlar om att ta bort kamerans rörelser ur ekvationen. Motivet kommer fortfarande att röra sig i samma hastighet som innan. I värsta fall kan man alltså få ett suddigt motiv mot en knivskarp bakgrund.

Om intentionen är att frysa motivets rörelser finns det bara en lösning, nämligen att använda en kort slutartid. Den fotografiska triangeln säger då att en kortare slutartid innebär en större bländaröppning (lägre F-tal) och/eller ett högre ISO-värde (och en brusigare bild).