Ackordsymboler

Ackordsymboler är textbaserade förkortningar av ackord, till exempel F, Asus4, Em7 och G7−9. Dessa förkortningar refererar ofta till standardiserade ackordboxar som man kan slå upp i ackordböcker. På så sätt kan man lära sig harmonin i en låt utan att behöva lära sig läsa noter.

Detta är inget uppslagsverk för ackord. I stället berättar jag hur ackordsymboler är uppbyggda, hur man undviker förvirring och hur man kan vara konsekvent. I bästa fall kan du med den här kunskapen hitta på dina egna ackordformer, eller hitta en lämplig symbol för ett ackord som du precis uppfunnit!

Ackordsymboler är inte tillnärmelsevis lika tydliga eller ens standardiserade som notskrift. Utöver det verkar det som att symbolerna skiftat betydelse genom åren, eller också har det funnits andra, konkurrerande system som varit annorlunda beskaffade. Jag kommer försöka vara så konsekvent som jag bara kan, och presentera systemet som verkar vara samstämmigt för majoriteten av mina källor. Det är dock ofrånkomligt att jag behöver ägna några stycken åt att belysa de alternativa notationssätt som existerar, vilka inte sällan orsakar en viss förvirring.

Grunderna

Ackordsymboler utgår från tonnamnen: musikaliska bokstäver som anger grundtonen, t.ex C, E, F♯ eller A♭. (För tydlighetens skull förkortas ackord på grundtonen b som "B♭".) De förutsatts vara durackord såvida inte förekomsten av en mollters anges med suffixet m: Cm, Em, F♯m, osv. Om det inte finns andra bokstäver, siffror eller tecken i ackordsymbolen är det således en dur- eller molltreklang i grundläge. (Hädanefter kommer jag mestadels hålla mig till grundtonen c för att vara konsekvent.)

Ackordkvinten antas vara ren, såvida inte det förekommer ett altereringstecken i ackordsymbolen. Detta tecken kan antingen vara musikaliska sänknings- (♭) eller höjningstecken (♯), eller också minus (−) eller plus (+). Den här artikeln kommer använda det senare, eftersom det är min personliga preferens. Obs: de flesta ackordtonerna kan altereras, men ett ensamt altereringstecken antas syfta på kvinten.

Utökade ackord med fyra eller fler toner anges genom att tillfoga en siffra till ackordsymbolen som betecknar vilket intervall som tillfogats: 6, 7, 9 osv.

Skulle ackordet ligga i omvändning skrivs bastonen efter ett snedstreck: C/E, D/A. Bastonen behöver dock inte vara ackordegen: C/F♯, E/C, etc.

Treklanger

Nedan följer de fyra vanligaste (och två ovanligare) treklangerna tillsammans med deras gängse ackordsymboler:

Som synes kräver vissa av kombinationerna parenteser för att klargöra att symbolen refererar till en altererad kvint snarare än en enharmonisk grundton. Notera också att symbolerna för förminskade och överstigande treklanger uttryckligen skriver ut intervallen snarare än att referera till de vanligaste namnen på klangerna.

Fyrklanger

När man tillfogar toner till treklanger sker detta vanligen genom att lägga till intervallet som förekommer naturligt i durskalan, oavsett om det är en mollklang. Undantaget till detta är den lilla septiman.

Lägg tilll 6 i ackordsymbolen för att känneteckna ett sextackord:

Tillfoga 7 till symbolen för en liten septima och "maj7" för en stor:

Sist men inte minst i den här kategorin kommer specialfallet:

Utökade ackord

Symbolerna för de utökade ackorden indikerar uppenbarligen vilken ton som tillfogats det grundläggande ackordet:

Här bör det dock påpekas att samtliga dessa klanger är tersstaplingar som även innehåller samtliga toner mellan grundtreklangen och den utökade tonen. Ett C9 är således ett C7 med en tillfogad nona. Ett C11 är ett C7 med en tillfogad nona och undecima. Ett C13 är – ja, jag tror att du kan gissa dig till det.

I samtliga dessa ackordsymboler refererar "m" och "maj" fortfarande på tersen respektive septiman. Nona och 13 är alltid stora såvida inte de specifikt altereras, och undecima kan aldrig vara stort eller litet då det är ett rent intervall.

13-ackord förenklas vanligtvis till sextackord med någon av de vanliga utökningstonerna. Som sådana får de mer beskrivande symboler såsom C7/6 eller C6/9, eller också kan den som transkriberat musiken helt enkelt föreskriva ett 13-ackord under antagandet att den som framför musiken hittar en lämplig ackordform som framhäver ackordets karaktär.

Altererade ackord

Precis som den förutnämnda kvinten kan även utökningstonerna altereras. Detta kan ske i vilken kombination som helst, men på grund av enharmoniska motsvarigheter resulterar inte samtliga kombinationer i unika ackord.

För att underlätta uttydningen separerar man ofta ut de altererade tonerna i symbolerna. Exempelvis skriver man C7−9 hellre än C−9, eller C7+9+11 i stället för C+9+11, och så vidare. En altererad kvint sätts i regel sist i symbolen (C7+9−5) och ett altereringstecken som står för sig självt antas syfta på kvinten: Cm7+.

Diverse ackord

Sus

Sus-ackord (eng. suspension = förhållning) är klanger där tersen tillfälligtvis bytts ut mot en stor sekund eller ren kvart. Dessa skrivs Csus2 respektive Csus4. Om det även finns en septima i ackordet skrivs det C7sus2 eller C7sus4. Dessa ackord är alltså varken moll eller dur.

Add

Symbolen "add" används för att beteckna att en nona eller undecima tillfogats en treklang, eller en undecima till ett septimackord, utan att "fylla ut" med de toner som normalt återfinns i 9- eller 11-ackord.

På sina håll går det att se add2 i stället för add9, och add4 i stället för add11, men dessa bör betraktas som utbytbara.

No

Ibland kan man se ackordsymboler som innehåller texten "no3" eller "no5", ofta inom parentes. Detta betyder att ackordformerna saknar en ters respektive en kvint.

När använder jag vad?

Läsaren uppmuntras att inte hänga upp sig på när man skall skriva sus, add eller no. När man hittar på sina egna symboler är min rekommendation att inte använda "no" alls, och de övriga två främst för treklanger med tillfogad nona eller undecima eller en förhållen ters. Med andra ord, försök att inte skriva ut allt för kreativa ackordsymboler. I min erfarenhet saknar ändå de flesta formerna av stora utökade ackord en eller två toner utan att klangerna på något sätt tappar sin färgstyrka. Leta alltid efter den enkla lösningen, om inte annat så för att någon kanske måste läsa och tolka din ackordsättning i flygande fläng. En kreation såsom C9sus4add13(no5) kommer förmodligen orsaka mer förvirring än det är värt.

Kvintackord och intervall

Kvintackord skrivs normalt inte med ackordsymboler eftersom dessa normalt förekommer i riffbaserad musik som bäst skrivs i tabulatur eller notskrift. Men vissa källor framhärdar med att inkludera dem ändå. Om man dyker på symbolen C5 är det ett kvintackord som alltså saknar den karateristiska tersen.

Den här principen kan också användas för andra intervall som inte är regelrätta rockackord, t.ex. C2 för intervallet c och d, eller C4 för intervallet c och f. Bland kvintackordsymboler kan ackordsymboler såsom C6 och C7 alltså innebära blott intervall och inte de vanliga fyrklangerna. På samma sätt kan altererade kvintackord använda symboler såsom C−5 eller C+5 utan att den mellanliggande tersen förekommer.

Fallgropar

I framför allt äldre litteratur kan man stöta på ackordsymboler som använder system som inte överensstämmer med det som jag presenterat här. Eftersom dessa kan orsaka stor förvirring känner jag att det är på sin plats att åtminstone nämna några av alternativen som finns.

Treklanger

De fyra grundläggande treklangerna – dur, moll, förminskad och överstigande – kan skrivas Cmaj, Cmin, Cdim respektive Caug. Detta är konsekvent med sig självt, men dessa symboler kan förväxlas med andra: Cmaj med Cmaj7 och Cdim med Cdim7.

En annan metod använder s.k. makrosymboler, där de förutnämnda treklangerna skrivs C, C−, C° och C+. (C° kan dessutom stå för det förminskade septimackordet.) Cm kan för övrigt även förkortas Cmi.

Detta är än mer förvirrande, eftersom ett vanligt sätt att förkorta ackordsymboler är att anta att ett minus- eller plustecken som står för sig självt antas gälla kvinten. Cm−5 skrivs i så fall Cm− och C+5 förkortas C+. Symbolen C− kan i det fallet uppfattas som en C-durtreklang med en förminskad kvint.

Fyrklanger och utökade ackord

I vissa källor förkortas dur och moll som "M" respektive "m". Symbolen CM7 skall då motsvara Cmaj7.

Ett annat sätt att förkorta Cmaj7 är att använda deltasymbolen: CΔ7.

Molltreklangen med stor septima skrivs ofta Cm+7 eller CmΔ7.

Symbolen Cø7 skall föreställa ett "halvförminskat" ackord, eller en förminskad treklang med en liten septima. Det finns inga halvt förminskade intervall, så den korrekta symbolen är det betydligt mindre ambivalenta Cm7−5.

"Hendrix-ackordet" C7+9 kan ibland skrivas C7−10, kanske för att understryka att en överstigande sekund klingar identiskt med en liten ters.

Att transkribera

Om vi tar en enkel C-durtreklang och sedan lägger till alla tänkbara kombinationer av (icke-altererade) utökningstoner går det att sammanfatta hur varje klang bör förkortas på ungefär det här sättet:

AckordtonerAckordsymbol
cegC
cegbC7
cegbdC9
cegdCadd9
cegbdfC11
cegfCadd11
cegbfC7add11*
cegdfCadd9add11*
cegbdfaC13
cegaC6
cegbaC7/6*
cegdaC6add9*
cegfaC6add11*
cegbdaC9add13*
cegbfaC7add11add13*

I praktiken är samtliga ackord som jag märkt med en asterisk fullgoda substitut för de fulländade 11- och 13-klangerna.