Kamerans delar

Om man tittar på en systemkamera i genomskärning ser den ungefär ut så här, schematiskt, abstrakt och inte i närheten av skalenligt:

Komponera bilden

Om vi följer en ljusstråles väg från motivet till fotografens öga tar den en lång och aningen krånglig väg:

Som du ser går ljuset in genom objektivet, och avleds sedan direkt rakt uppåt, där det går genom fokuseringsskivan och sedan studsar omkring några varv innan det slutligen tar sig ut genom sökaren, där fotografen har sitt öga.

Så här kan en sökare se ut utifrån:

Sätter man ögat till sökaren kan man se någonting i stil med:

Det finns flera anledningar till att man tagit till den här till synes onödigt komplicerade lösningen:

• Den gör det möjligt att komponera genom samma objektiv som bilden sedan tas genom.
• Detta kan ske fastän det sitter film i kameran.
• Genom konstruktionen med spegel och prisma blir bilden i sökaren rättvänd där den annars skulle ha blivit upp-och-nervänd och/eller omkastad höger/vänster.

När bilden tas

När man trycker ner avtryckaren i botten och tar bilden är det många saker som sker samtidigt eller i rask följd:

• Objektivet bländar ner till det angivna bländartalet.
• Spegeln fälls upp.
• Första slutarridån fälls ner och exponerar bildytan.
• Andra slutarridån fälls ner och avbryter exponeringen.
• Spegeln fälls ner.
• Objektivet öppnar upp till maxbländare.

Den uppenbara nackdelen med den här typen av konstruktion är att sökaren blir svart under det avgörande ögonblicket. En annan nackdel är att objektiv måste konstrueras så att de inte sticker in i kameran, eftersom de då kommer att förstöra spegeln. Vid längre brännvidder är detta ingen större utmaning, men kortare brännvidder kräver en hel del optiskt manövrerande för att kompensera för avståndet mellan den bakre linsen och bildytan.