Skalteori

Inom musikteorin är en skala en systematisk ordning av fem till elva toner inom en oktav. Färre än fem toner ger ingen skala, medan samtliga tolv toner kallas för den kromatiska skalan. Skalor skrivs oftast ut med den lägsta tonen först och de övriga i stigande tonhöjd.

Den diatoniska skalan

Den diatoniska skalan är en av de viktigaste företeelserna inom västerländsk musik. Grundstenen är en sjutonig skala som är uppbyggd av fem hela och två halva tonsteg. De två halvtonstegen är utspridda maximalt inom en oktav, så att sekvensen blir hel-hel-halv-hel-hel-hel-halv eller varianter därav.

Hur de hela och halva tonstegen fördelar sig illustreras tämligen smidigt om man tittar på ett pianoklaviatur, som har sju vita och fem svarta tangenter per oktav. Det finns svarta tangenter mellan samtliga par vita förutom i två fall:

Om man är osäker kan man titta efter "2-gruppen" – c står alltid att finna till vänster om den första svarta tangenten.

Intervallen i den diatoniska skalan är osymmetriska. Det finns inget mönster som upprepar sig någon gång förutom vid oktaven, vilket innebär att det går att skapa sju distinkta skalor – eller modus – av det diatoniska tonförrådet.

Enligt traditionen kommer dessa skalor från antika Greklands modus, som i sin tur tog namnen från grekiska stammar: jonisk, dorisk, frygisk, lydisk, mixolydisk, eolisk och lokrisk. De anges i just den ordningen eftersom det är i den följden som de kommer om man börjar på c och enbart använder stamtoner (eller vita tangenter).

Jonisk (c)

Stegfördelning: hel-hel-halv-hel-hel-hel-halv.

Intervallmönster: grundton-S2-S3-R4-R5-S6-S7.

Dorisk (d)

Stegfördelning: hel-halv-hel-hel-hel-halv-hel.

Intervallmönster: grundton-S2-L3-R4-R5-S6-L7.

Frygisk (e)

Stegfördelning: halv-hel-hel-hel-halv-hel-hel.

Intervallmönster: grundton-L2-L3-R4-R5-L6-L7.

Lydisk (f)

Stegfördelning: hel-hel-hel-halv-hel-hel-halv.

Intervallmönster: grundton-S2-S3-Ö4-R5-S6-S7.

Mixolydisk (g)

Stegfördelning: hel-hel-halv-hel-hel-halv-hel.

Intervallmönster: grundton-S2-S3-R4-R5-S6-L7.

Eolisk (a)

Stegfördelning: hel-halv-hel-hel-halv-hel-hel.

Intervallmönster: grundton-S2-L3-R4-R5-L6-L7.

Lokrisk (h)

Stegfördelning: halv-hel-hel-halv-hel-hel-hel.

Intervallmönster: grundton-L2-L3-R4-F5-L6-L7.

Om modus

Dessa sju modus kallas ofta för kyrkotonarter, eftersom musikteorin började formuleras under medeltiden, då den katolska kyrkan var den stora maktfaktorn inom musiken. På den tiden fanns en uttalad preferens för doriskt, frygiskt, lydiskt och mixolydiskt modus. De joniska och eoliska modus var ovärdiga och olämpliga för seriös musik. Ironiskt kom de två sistnämnda att bli förhärskande när de evolverade till dur- respektive mollskalan – grundstenen i modern tonalitet.

Det går också att gruppera fyra av kyrkotonarterna utefter likheterna de uppvisar med jonisk/dur och eolisk/moll:

• Doriskt modus har en stor sext i stället för mollskalans lilla.
• Frygiskt modus har en liten sekund i stället för mollskalans stora.
• Lydiskt modus har en överstigande kvart i stället för durskalans rena.
• Mixolydiskt modus har en liten septima i stället för durskalans stora.

Hittills har jag inte nämnt lokriskt modus. Detta beror på att moduset är ett förhållandevis sentida påhitt, mer för att ha ett namn att sätta på den sjunde skalan. Den användes inte på tiden då det begav sig eftersom den hade en inbyggd instabilitet: första, tredje och femte skalstegen utgör en förminskad treklang snarare än en dur- eller molltreklang.

Dur- och mollskalorna

Eftersom dur- och mollskalorna kommer från joniskt respektive eoliskt modus kan de också betraktas som diatoniska skalor. På ytan är skala och modus oskiljaktiga:

Durskala (C)

Stegfördelning: hel-hel-halv-hel-hel-hel-halv.

Intervallmönster: grundton-S2-S3-R4-R5-S6-S7.

Mollskala (a)

Stegfördelning: hel-halv-hel-hel-halv-hel-hel.

Intervallmönster: grundton-S2-L3-R4-R5-L6-L7.

En C-durskala och joniskt modus på C är emellertid endast utbytbara när man tar dem ur deras sammanhang, t.ex. när man lär sig spela skalor på ett instrument såsom gitarr. I det stora hela representerar de två vitt skilda musikaliska miljöer.

Begreppen dur och moll behöver inte bara innebära vilka skalor som används, eller vilka klanger som kan skapas med de skalorna. Det dur/molltonala systemet är en teoretisk värld i och för sig själv, med klangrelationer som förstärker eller försvagar tonartskänslan, etc. Kyrkotonarter representerar ett enklare system som kretsar kring en enda centralton.

Harmonisk och melodisk mollskala

Den stora begränsningen med den ovannämnda mollskalan är att den saknar en naturligt förekommande inledningston. Jämför detta med durskalan. Ta fram vilket musikinstrument som helst och spela stamtonerna från och med c, men stanna på h. Hur känns det? Det finns en stark dragningskraft som närmast bönar och ber om att lösas upp genom att ta det där sista halvtonsteget upp till c.

Mellan septiman och oktaven (grundtonen) i den här a-mollskalan är det ett heltonsteg. Spela en mollskala från a, men stanna på g, så kan jag slå vad om att du inte kommer erfara samma spänning. Skalan kan lika gärna vända tillbaka via f för att vila på e.

Lösningen på det här problemet är att höja det sjunde skalsteget, i det här fallet g till giss:

Den här varianten kallas för den harmoniska mollskalan eftersom den erbjuder fler harmoniska möjligheter. Försök spela a till f följt av giss. Nästan helt säkert kommer du känna anspänningen vibrera i rummet.

Att höja mollskalans septima skapar i stället ett annat problem, nämligen att det uppstår en överstigande sekund mellan sexten och septiman (f–giss), ett svårsjunget intervall som låter en smula exotiskt. Lösningen på det bekymret är att även höja sexten, i det här fallet till fiss:

Detta är den melodiska mollskalan, mest sannolikt för att den anses vara lämpligare när man skriver och sjunger melodier. Anledningen till att jag har valt att avbilda den här skalan i både uppåt- och nedåtgående är att många teoretiska verk hävdar att de högaltererade sjätte och sjunde skalstegen inte behövs i nedåtgående riktning. I verklig, klingande musik är saker och ting en aning mer nyanserade än det. Det känns betydligt mer korrekt att betrakta de sjätte och sjunde skalstegen i moll som variabla – de är små eller stora i vilken kombination som helst helt beroende på sammanhanget.

Den ursprungliga, diatoniska mollskalan refereras ofta till som den rena mollskalan för att skilja den från de harmoniska och melodiska varianterna.

Skala eller modus

Det finns en hel del förvirring om när man skall använda begreppet skala kontra när man bör säga modus. Även om det finns ordentliga definitioner i musikreferensverk försvagas de ändå av ett inkonsekvent språkbruk i undervisningsmaterial och vardagligt tal. Betydelserna har också skiftat genom tiderna.

På ett sätt kan man säga att en skala är en dur- eller mollskala. Detta antyder ett tonalt centrum med klanger och anspänningar och upplösning. Detta är en snäv definition och ställer tonal musik i kontrast med modal musik.

Å andra sidan kan man se på varje skala som en återkommande sekvens med intervall där ingen särskild ton behöver ses som grundton. Om du väljer en grundton har du valt ett av skalans modus. Den diatoniska skalan har sju modus, eftersom de assymetriska intervallen gör att den kan transponeras sex gånger utan att något mönster upprepas.

Pentatoniska, hexatoniska och oktatoniska skalor

Så här långt har vi pratat om sjutoniga skalor. Sju är det magiska talet i musikteori. Vår notskrift är uppbyggd på att skalor har sju toner och det är bara sju toner som har egna namn. På den åttonde tonen, oktaven, är man tillbaka där man började.

Men som jag även nämnde i inledningen går det även att tillverka skalor med hur många toner som helst så länge antalet är mellan fem och elva. För att klassificera skalor efter antalet toner använder man grekiska ordningstal. Den diatoniska skalan är till exempel en heptatonisk skala eftersom på grekiska betyder hepta sju. Om du kan grekiska går det att svänga ihop de här benämningarna helt på egen hand.

De vanligaste typerna av skalor som inte har sju toner är de pentatoniska, hexatoniska och oktatoniska skalorna. De har fem, sex respektive åtta toner.

Skalor som har färre än sju toner är inte sällan tonurval från de fullfjädrade diatoniska skalorna. Kompositören eller improvisatören kan av någon anledning ha valt att medvetet utelämna en ton eller två, kanske för att vissa ackordfunktioner skall vara en smula ambivalenta, eller bara för att det passar melodin bättre. Även om en melodi innehåller ett förhållandevis sparsamt tonmaterial betyder det inte att den bakomliggande harmonin inte innehåller allt från sju till hela tolv toner.

Pentatoniska skalor

Det finns givetvis många sätt att konstruera pentatoniska skalor som kan betraktas som dur eller moll (vilket bestäms av det tredje skalsteget), men genom åren har det utkristallerats två skalor som har kommit att betraktas som de definitiva dur- respektive mollpentaskalorna:

Den pentatoniska durskalan utelämnar kvarten och septiman från den sjutoniga durskalan. Därmed består den av grundton, stor sekund, stor ters, ren kvint och en stor sext. I C dur blir dessa toner c, d, e, g och a.

Den pentatoniska mollskalan härstammar uppenbarligen från den sjutoniga mollskalan, men den utelämnar sekunden och sexten. Därför består den av grundton, liten ters, ren kvart, ren kvint och liten septima. I a moll är dessa toner a, c, d, e och g.

Den vakne läsaren ser direkt att dessa två skalor innehåller exakt samma toner. Och visst är dur- och mollpentan parallella.

Det kan tyckas konstigt att prata om sext eller septima i en skala som uppenbarligen bara har fem toner. Men detta syftar på intervallet i förhållande till grundtonen och inte tonplatsen. Lustigt nog förstärker det också intrycket att en penta-/hexatonisk skala är ett tonurval från en heptatonisk skala.

Hexatoniska skalor

Eftersom det finns tolv toner per oktav finns det en intressant möjlighet att dela in oktaven i sex lika stora delar. Detta skapar en skala som kallas heltonsskalan. Den kallas så eftersom den enbart består av hela tonsteg och inga halvtoner. Detta har två konsekvenser: för det första förblir intervallen desamma hur skalan än transponeras om (vilken som helst av de sex tonerna kan betraktas som grundton), och det krävs bara två heltonsskalor för att täcka samtliga tolv toner:

Oktatoniska skalor

Oktatoniska skalor för med sig en viss kromatik, men även ett notationsproblem, eftersom västerländsk musikteori och notskrift är baserat på att skalor innehåller sju toner. Detta är också huvudanledningen till att det finns få praktiskt användbara skalor bortom sju eller åtta toner: det finns så många halvtonsteg att det är svårt att dra gränsen mellan diatonisk funktion och kromatik.

Den förminskade skalan anges ofta som ett exempel på en åttatonig skala. Den är vanligt förekommande inom jazzimprovisation. Den förminskade skalan är symmetrisk och består av alternerande hela och halva tonsteg:

Detta innebär att skalan har två modus: ett som börjar med ett helt tonsteg och ett som börjar med ett halvt. Eftersom skalan är symmetrisk kan den bara transponeras två gånger: tre förminskade skalor täcker samtliga tolv toner.

Den kromatiska skalan

Den kromatiska skalan, som beskrivs i inledningen av den här artikeln, består av samtliga tolv toner. Därför har den bara ett modus och kan inte transponeras, eftersom det inte finns några hela tonsteg som utgör skillnaden mellan olika modus.

Den kromatiska skalan används oftast som en koloristisk effekt i tonal musik (tolvtonsmusik avhandlas inte här), och det kan också nämnas att skalan skrivs annorlunda beroende på om den är stigande:

Eller fallande: