Intervall

I musikteori innebär intervall avståndet mellan två toner som spelas samtidigt eller i följd. I de sammanhang där det är viktigt att skilja dem åt definierar man den förra som ett harmoniskt och det senare som ett melodiskt intervall.

Det finns många sätt att räkna ut förhållandet mellan två tonhöjder. Inom akustiken är deras frekvensförhållande det väsentliga, såsom det mellan ettstrukna a (440 Hz) och tvåstrukna a (880 Hz) – 1:2. När man pratar om olika sätt att stämma instrument beskrivs intervall vanligen i cent, där en oktav är exakt 1200 cent och ett liksvävande halvtonsteg är 100 cent.

Inom musikteori är det dock vanligast att intervall mäts utefter hur många skalsteg och halvtonsteg som skiljer tonerna åt.

Intervallnamn

Intervallens benämningar är hämtade från de latinska ordningstalen och beskriver hur många skalsteg de innefattar:

Det finns också namn på intervall som är större än en oktav:

För att spara plats kan man förkorta intervallnamnen till siffror: prim = 1, sekund = 2, osv.

Räkna och addera intervall

När man bestämmer intervallets namn räknar man alltid det första skalsteget. Därför är intervallet c–e en ters, eftersom c=1, d=2 och e=3. Av den här anledningen får man alltid "en färre" inom intervallteori än vid vanlig addition. Om man staplar två sekunder får man en ters (2 + 2 = 3), två terser blir en kvint, och så vidare.

Intervalltyp

Efter att man kommit fram till intervallets storlek skall man bestämma dess typ. Detta gör man genom att ta reda på hur många halvtonsteg som intervallet innehåller:

När man räknar halvtonsteg räknar man inte den första tonen! Intervallet c–e är en ters eftersom det innehåller tre skalsteg: c=1, d=2 och e=3. Det är en stor ters eftersom c=0, ciss=1, d=2, diss=3 och e=4 halvtonsteg.

Det finns två typer av intervall: rena och små/stora intervall. Intervall som betraktas som rena är prim, kvart och kvint, samt deras oktavtransponerade versioner oktav, undecima och duodecima. De rena intervallen har endast en grundform, medan de övriga (sekund, ters, sext och septima) har två. Ett rent intervall kan aldrig bli litet/stort och vice versa.

Att de rena intervallen intar sin särklass beror på att de har de enklaste frekvensförhållandena i övertonsserien: 1:1, 1:2, 2:3 och 3:4.

Altererade intervall

När en eller bägge av tonerna ändras med ett tillfälligt eller fast förtecken kan antalet halvtonsteg mellan tonerna förändras. Man säger då att intervallet har blivit altererat.

Ett rent intervall blir förminskat när man sänker det och överstigande när man höjer det:

Ett litet intervall som höjs med ett halvtonsteg blir stort. Höjs det ytterligare blir det överstigande.

Ett stort intervall som sänks med ett halvtonsteg blir litet. Sänks det ytterligare blir det förminskat.

Här ser vi ett exempel på hur ett stort/litet intervall växer från förminskat till överstigande:

Märk väl att det är samma sak att dra ifrån ett höjningstecken som att lägga till ett sänkningstecken, och tvärtom. Intervall växer genom att man höjer den övre tonen och/eller sänker den lägre. På motsvarande sätt krymper de genom att man sänker den övre tonen och/eller höjer den lägre.

Förminskade och överstigande intervall som altereras ytterligare blir dubbelt förminskade/överstigande, sedan trippelt, osv. Ett litet/stort intervall kan fortfarande aldrig bli rent, och vice versa.

Intervall och enharmonik

När man blandar in altererade intervall finns det många sätt att notera vad som på ett instrument med liksvävande temperatur kommer att låta exakt likadant. Här är en tabell över intervall som förekommer förhållandevis ofta i verklig musik:

Listan är långt ifrån uttömmande. Den innehåller helt enkelt merparten av intervall som faktiskt förekommer i verklig musik. Teoretiskt skulle man kunna tillfoga alla tänkbara avarter såsom överstigande terser, dubbelt överstigande kvarter, trippelförminskade kvinter, osv.

Så pass kufiska intervall kanske inte förekommer i musik. Däremot tjänar de absolut ett syfte, nämligen att illustrera att det alltid är de underliggande stamtonerna som bestämmer vad intervallet kallas. Oavsett hur många förtecken man tillfogar tonerna c och e, oavsett hur långtgående intervallet därmed krymper eller växer, förblir det någon form av ters. Den kanske är trippelförminskad eller fyrdubbelt överstigande, men det är fortfarande bara en ters. (Om du är nyfiken klingar det förra exemplet som en ren prim, dvs. unisont, medan det senare klingar som en överstigande kvint.)

Om man å andra sidan spelar intervallet c–e på ett musikinstrument är det inte mer än två toner på fyra halvtonstegs avstånd. Tills man ger dem ett sammanhang – ett ackord, en skala, en tonart – skulle c lika gärna kunna vara hiss eller dessess, och e lika gärna fess eller dississ. Intervallet skulle därmed kunna vara vad som helst från prim till kvint. Det är mer sannolikt att det är just den stora tersen c–e än något annat, men utan ett konkret sammanhang kan ingen säga det ena eller det andra helt säkert.

Intervallomvändning

Om man oktavtransponerar den lägre tonen inom ett intervall sker en omvändning:

Intervallklass

Här finns ett tydligt mönster. Prim omvänds till oktav och tvärtom, medan exempelvis terser och sexter också omvänds till varandra. Uttryckligen av det här skälet väljer musikvetare ibland att gruppera dessa intervall som intervallklasser. Precis som med tonklasser struntar man i vilken ton som är högre och vilken som är lägre och beräknar i stället bara det kortaste möjliga avståndet mellan två toner.

Omvändning av intervalltyp

Vid omvändning blir små intervall stora och tvärtom; förminskade intervall blir överstigande och tvärtom. Rena intervall förblir rena:

Tritonus

Den förminskade kvinten/överstigande kvarten mellan h och f är det enda intervall som uppkommer mellan stamtoner och inte är rent, stort eller litet. Detta intervall kallas för tritonus eftersom det sträcker sig över tre hela tonsteg.

Tritonus har många intressanta egenskaper. Det består av sex halvtonsteg, vilket innebär att det är en indelning av oktaven i två exakt lika stora delar. Det är också det enda intervall som förblir identiskt i omvändning. Eftersom det är exakt halvvägs genom oktaven (6 halvtonsteg av 12) är det också den största möjliga intervallklassen – den rena kvinten (7 halvtonsteg) omvänds till en ren kvart (5 halvtonsteg).

Att lära sig intervall

Man utvecklar raskt förmågan att identifiera och skapa intervall. Det fungerar egentligen inte helt olikt multiplikationstabellen: man sitter sällan och faktiskt räknar ut 9 gånger 7; man vet bara att produkten är 63. Intervall fungerar på ungefär samma sätt. Musikteori blir mycket enklare om man bara vet att det är en stor sext mellan c och a, en stor septima mellan d och ciss, och så vidare.

Av den anledningen har jag gjort en musikalisk motsvarighet till gångertabellen:

Förklaring:
R = ren
S = stor
L = liten
F = förminskad
Ö = överstigande

Tabellen innehåller bara stamtoner, men med hjälp av det du (förhoppningsvis!) lärt dig i den här artikeln vet du hur du skall gå till väga för att göra ett litet intervall stort, eller för att förminska ett rent intervall. Kom alltid ihåg att det är de bakomliggande stamtonerna som bestämmer hur många skalsteg som åtskiljer tonerna, som därmed avgör om det är en sekund, ters osv. Notskrift kan faktiskt underlätta detta, för varje intervall ser alltid ut på samma sätt i notbilden: terser upptar intilliggande linjer eller mellanrum, kvinter har en linje eller ett mellanrum mellan tonerna, etc. (Se notexemplet i inledningen av artikeln.) Om du vet att det är en förminskad kvint mellan h och f kommer det vara enklare att göra om den till en ren kvint – sänk den lägre tonen (b&dnash;f) eller höj den högre tonen (b–fiss).