Toner

Toner är individuella tonhöjder som är de minsta, odelbara beståndsdelarna inom musik. Deras representation i skrift kallas för noter.

Toner kombineras på olika sätt och bildar då ackord och skalor, som ligger bakom musikens fundament: melodi och harmoni.

Tonnamn

Stamtoner

Västerländsk musik använder tolv toner. Av dessa är har sju egna namn och kallas för stamtoner. Namnen som används för dessa är c, d, e, f, g, a och h. Så här avbildas de i traditionell notskrift:

Stamtonerna motsvarar de vita tangenterna på en pianoklaviatur:

Tonsteg

Man beskriver ofta avståndet mellan toner i en skala med halv- och heltonsteg. Det är exempelvis ett halvtonsteg mellan e och f (eftersom det inte finns någon svart tangent däremellan). Mellan toner som åtskiljs av en svart tangent, t.ex. c och d, eller g och a, är det i stället ett heltonsteg.

Enharmoniska toner

De resterande fem tonerna, motsvarande de svarta tangenterna, kallas enharmoniska toner. Det innebär att de låter samma, men kan skrivas på olika sätt. Enharmoniska toner har inga egna namn, utan anses vara besläktade med de närmast liggande stamtonerna. Som du ser finns det bara en tangent mellan c och d. Beroende på sammanhanget kan den tonen betraktas som relaterad till antingen c eller d:

För att beteckna att en stamton höjts eller sänkts med ett halvtonsteg lägger man till ett höjnings- (#) eller sänkningstecken (b):

I skrift får höjda toner suffixet -iss och sänkta toner -ess. Undantag är a och e, som vid sänkning blir ass respektive ess (inte aess/eess), och h som vid sänkning blir b. (Det egna namnet till trots anses b inte vara en stamton.)

Tonen mellan c och d kan alltså kallas antingen ciss (C♯) eller dess (D♭).

Eftersom höjnings- och sänkningstecken kan tillfogas vilken ton som helst har även stamtonerna enharmoniska motsvarigheter:

Dubbelhöjning/-sänkning

Toner kan också höjas eller sänkas med två halvtonsteg. Tecknet för dubbelhöjning liknar ett litet x och det för dubbelsänkning är två b efter varandra:

Vid dubbelhöjning/-sänkning dubbleras även tonsuffixen: höjning blir -ississ och sänkning -essess. Precis som ovan är a, e och h undantag, och blir assess, essess respektive hessess.

Ett c kan alltså skrivas om som ett dessess (D𝄫), och på samma sätt kan ett d skrivas om som ett cississ (C𝄪).

Vid användning av dubbelhöjning och -sänkning har de flesta tonerna två enharmoniska motsvarigheter:

Ryckt ur sitt sammanhang spelar det egentligen ingen roll vad man kallar en ton, framför allt inte på instrument med liksvävande temperament. Det är först när man sätter in tonen i ett sammanhang, ett ackord, en skala osv. som det blir viktigare att "stava rätt". Detta beror på att notskrivningssystemet är baserat på ett teoretiskt system där skalor har sju toner. De extra namnen är ibland nödvändiga för att notbilden skall förbli logisk och lättydd.

Register och tonklass

Principer

En snabb blick på en klaviatur eller en gitarrhals gör gällande att det finns långt fler toner än de tolv som vi hittills diskuterat. En konsertflygel kan ha 88 toner, medan en klassisk gitarr har sex strängar utöver ca. 17 band. Ytterligare en anledning till att klaviaturen lämpar sig så väl för att diskutera musikteori är att det finns ett mönster. Glappen mellan de svarta tangenterna återkommer regelbundet: 2 + 3, 2 + 3 osv:

Detta beror på att det är exakt samma toner, men i olika register. Inom musikteori ger man inte unika namn till samtliga 88 toner på en pianoklaviatur, utan anser att det är samma tolv toner som återkommer i olika register från lågt till högt.

Skillnaden mellan ett c och närmast lägre eller högre c kallas för en oktav, ett latinskt ordningstal som ordagrant betyder den åttonde [tonen]. Detta eftersom det är åtta skalsteg mellan samma ton i olika register. Av den anledningen kan man använda orden register och oktav som synonymer. Toner i olika oktaver upplevs som nära relaterade till varandra. Det klassiska exemplet är att när män och kvinnor sjunger tillsammans inordnar de sig ofta så att kvinnorna sjunger en oktav högre än männen.

Skrapar man på ytan och går ner på det vetenskapliga djupet infinner sig ett annat intressant faktum. Förhållandet i frekvens mellan två toner på en oktavs avstånd är exakt 1:2.

Tonklass

Inom musikteori är den exakta tonhöjden inte alltid helt relevant. Därför använder man ibland begreppet tonklass när man vill referera till samtliga c, fiss, ass osv. kollektivt, utan att välja ut en specifik tonhöjd. En text om musikteori kommer dock sällan att vara så konsekvent specifik, men det kan vara värt att känna till att när jag (eller någon annan) refererar till "ett c" så avses normalt vilket som helst av dem.

Oktavbenämningar

Om man emellertid vill vara väldigt specifik med precis vilken ton man refererar till behöver man använda en så kallad oktavbenämning. I den här specifika betydelsen av oktav avses de olika grupperna om tolv toner från c till h:

Exempelvis har ett genomsnittligt modernt piano ett omfång som sträcker sig från subkontra-A till femstrukna c. Omfånget hos en sexsträngad elgitarr med 24 band sträcker sig från stora E till trestrukna e. Tenorens "höga c" är ett tvåstruket c, medan det för sopranen är ett trestruket c.