Ackordteori

Ett ackord är en samklang av tre eller fler tonklasser som spelas samtidigt eller efter varandra.

Uppfattning

Den musikaliska hjärnan är mer eller mindre undermedvetet betingad att uppfatta ackord även i de fall där de inte uttryckligen klingar. Delvis beror detta på att enligt den ovanstående definitionen kan det som uppfattas som en melodi även antyda ett ackord, helt eller delvis. Delvis beror det på den individuella tonens sammansatta natur (den består av övertoner). Det bör också påpekas att även om den vanligaste definitionen av ett ackord föreskriver minst tre tonhöjder räcker det oftast med två för att antyda ett ackord.

Tersstapling

Med tolv tillgängliga toner varav tre eller fler kan kombineras till ackord är det lätt att få intrycket att det finns oändligt med kombinationer. Det finns onekligen ett mångfald av möjliga kombinationer av tre individuella tonklasser. Dock upplevs inte samtliga som giltiga ackord.

Det mänskliga örat och hjärnan föredrar ackord som består av terser, möjligen beroende på hur övertoner underbygger mycket inom musiken. Tersharmoni har varit förhärskande inom den västerländska musiken i flera århundraden. I jämförelse är det förhållandevis nyligen som kompositörer har utforskat andra sätt att bygga ackord, s.k. sekund- eller kvartharmonik, men de kommer inte diskuteras i den här artikeln.

För att konstruera ett ackord som består av terser, ta en ton och stapla en ters ovanpå den. Stapla sedan ytterligare en ters ovanpå den första tersen. Eftersom intervallteorin föreskriver att 3 + 3 = 5 kommer ackordets omfång att vara en kvint. Eftersom det finns flera olika typer av terser (liten, stor, förminskad, etc) kommer det finnas många sätt att konstruera ackord, som samtliga skiljer sig från varandra. Det är också möjligt att fortsätta stapla terser, vilket vi snart kommer att kika på.

Tonerna som utgör ett ackord kallas för de ackordegna tonerna, och benämns utefter vilket intervall de ligger på i förhållande till den lägsta tonen (i grundläge – se Omvändning nedan).

• Grundtonen är den viktigaste tonen i ackordet, den harmoniska grundstenen.
• Tersen är näst viktigast då den avgör om ackordet är dur eller moll.
• Kvinten ger ackordet fyllighet.
• Ytterligare toner kan tillfogas vid behov för att färga ackordet. Eftersom detta mestadels handlar om fortsatt stapling av terser ovanpå varandra blir dessa utökningstonerna septiman, nonan, undeciman och "13".

Jag påstår ibland att grundtonen ger ackordet sin identitet och tersen och kvinten (plus ev. övriga toner) sin personlighet.

Treklanger

De enklaste och långt vanligaste ackorden består av tre toner och kallas därmed för treklanger.

Grundtreklanger

De viktigaste treklangerna är dur- och molltreklangen. Båda dessa klanger innehåller en grundton och en ren kvint. Det som skiljer dem åt är tersen, som är stor i en durtreklang och liten i en molltreklang:

Altererade treklanger

Det finns också fyra altererade treklanger, vilket betyder att kvinten är höjd eller sänkt, vilket ger en mer dissonant klang. Det finns två altererade molltreklanger och två altererade durtreklanger, varav en av varje är mer framträdande, nämligen den förminskade treklangen och den överstigande treklangen:

En förminskad treklang består av en grundton, en liten ters och en förminskad kvint. Den överstigande treklangen består av en grundton, en stor ters och en överstigande kvint.

Intervallstruktur i treklanger

• Dur- och molltreklanger innefattar totalt sju halvtonsteg.
• Durtreklangen är uppbyggd av 4 + 3 halvtonsteg, och består av en stor ters + en liten ters.
• Molltreklangen består av 3 + 4 halvtonsteg; där är proportionerna de motsatta.
• Den förminskade treklangen består av sex halvtonsteg (3 + 3), eller två små terser.
• Den överstigande treklangen består av åtta halvtonsteg (4 + 4), eller två stora terser. Det är en symmetrisk klang eftersom det sedan är fyra halvtonsteg upp till oktaven (grundtonen). Intervallen förblir oförändrade vid omvändning (mer om det senare).

De andra två treklangerna är den överstigande molltreklangen och den förminskade durtreklangen. Dessa är inte särskilt vanligt förekommande, förmodligen beroende på att den förra har en intervallstruktur som är enharmoniskt förväxlingsbar med en durtreklang i första omvändningen (se nedan). Den senare kommer nära sekundharmonik eftersom det är en förminskad ters mellan de två övre ackordtonerna. Båda kan emellertid användas som en grund för att tillfoga ytterligare toner.

Fyrklanger

Fyrklanger är möjligen en självförklarande benämning på ackord som består av fyra unika toner. Som jag redan antytt tillfogar man extra toner utöver de grundläggande treklangerna för att uppnå någon form av koloristisk effekt. Denna kan vara endast dekorativ till sin natur, eller också är det en medveten dissonans, som skapar spänning som sedan upplöses genom att skifta till mindre dissonanta ackord.

Septimackord

Ett septimackord är en treklang med en tillfogad septima. Det finns två grundtreklanger, och till dessa går det att tillfoga antingen en liten eller en stor septima. Detta ger oss fyra grundfyrklanger:

Det första exemplet, en C-durtreklang med ett tillfogat b, benämns vanligtvis ett dominantseptimackord. Det har den enklaste ackordsymbolen av de fyra grundläggande septimackorden, vilket antyder att den intar lite av en särställning. Det har den också: det finns en stor sannolikhet att när någon endast referar till ett septimackord är det precis den här formen som avses. Vi kommer att komma tillbaka till exakt varför det är på det viset.

Förminskade septimackord

Förminskade septimackord är speciella. De består av en förminskad treklang med en tillfogad förminskad septima.

Förminskade septimackord har många intressanta egenskaper. Först och främst är de helt symmetriska. Det finns tre halvtonsteg mellan varje ackordton, och om man tillfogar ytterligare en liten ters ovanpå septiman kommer man tillbaka till grundtonen! Detta innebär att vilken som helst av ackordtonerna kan betraktas som grundton.

Om man nagelfar det föregående notexemplet framkommer det att jag har tagit mig friheten att göra en del enharmonisk omnotering för att underlätta läsningen. Hessess låter precis som a på ett instrument med liksvävande temperatur.

Sextackord

Ett sextackord är en dur- eller molltreklang med en tillfogad stor sext.

Sextackord är formellt inte tersstaplingar, då det är en stor sekund mellan kvinten och sexten i de ovanstående exemplen. Illustrationen understryker även att ett sextackord innehåller en stor sext även om det är baserat på en molltreklang. Även detta förklaras inom kort.

Sext och septima

Det är en befogad fråga varför sextackord i sin vanligaste form har en stor sext, även i moll, och att det vanligaste septimackordet innehåller en liten septima när alla andra utökningstoner är stora eller rena. Detta beror på att ackordformerna ursprungligen definierades som ett led i utvecklingen av funktionell harmonilära. Sådana toner tillfogas för att skapa spänning som sedan upplöses. Därigenom uppträder de inte helt fritt, utan endast på vissa ackord inom en tonart.

Sexten tillfogas normalt ett subdominantackord (S; en F-durtreklang i C dur), och septiman ett dominantackord (D; en G-durtreklang i C dur). Spänningen upprätthålls hela vägen genom ackordsättningen, och upplösningen sker när dominantklangen (D7) går över till tonikan (T):

(Fäst inte så stort avseende vid stämföringen här; detta är ingen instruktionsbok i harmonilära.) Tonen d i F-sextackordet är en smula dissonant, men är också en föruttagning av d:et som är kvint i G-septimackordet. Det finns också en dissonans mellan h och f (ters resp. septima) i G-ackordet som vill upplösas genom att krympa stegvis till c resp. e – grundton och ters i C-durtreklangen.

Om vi i stället byter från C dur till varianttonarten c moll och skapar en liknande sekvens med T-S65-D7-T:

Subdominanten, här en molltreklang med en tillfogad sext, innehåller fortfarande ett d eftersom d är skalegen i både C dur och c moll. På samma sätt innehåller dominantseptimackordet fortfarande ett f som även det är skaleget i bägge tonarterna. Det här exemplet belyser också principen bakom den harmoniska mollskalan: märk väl hur septiman b har höjts till h, vilket skapar en durdominant med en mycket starkare dragningskraft mot tonartens centrum.

Utökade och altererade klanger

Utökade klanger

Utökade klanger är ackord med fem eller fler toner som spänner över mer än en oktav. Samtliga dessa ackordtyper grundar sig på principen med tersstaplingar från en grundton:

• Ett nonackord är ett septimackord med en tillfogad nona.
• Ett undecimackord (11-ackord) är ett septimackord med en tillfogad nona och undecima.
• Ett 13-ackord (inget snofsigt latinskt namn, dessvärre) är ett septimackord med en tillfogad nona, undecima och 13 (oktavtransponerad sext). Det ser också ut som att det kommer att kräva hela underarmen för att spela det på ett piano.

När man kommer till ett 13-ackord finns samtliga sju skalsteg med i ackordet, och då går det inte att stapla ytterligare terser eftersom man då kommer tillbaka till grundtonen. (Eller, för att citera Nigel Tufnel i Spinal Tap: "när du hunnit räkna ända bort till 13 är låten slut ändå".)

Altererade klanger

Altererade klanger är ackord där kvinten och/eller någon av utökningstonerna (9/11/13) altererats. Vi kommer in på dessa i litet mer detalj i artikeln om ackordsymboler.

Ackordform och -omvändning

Ackordform

Det är viktigt att ha klart för sig att definitionen av ett ackord är en samklang av tre eller fler tonklasser snarare än tre eller fler toner. Följaktligen är det fullt acceptabelt att en eller flera toner dubbleras. Utöver det måste tonerna strängt taget inte förekomma i exakt samma ordning som i skalan.

En ackordform är ett sätt att fördela ett ackords tonklasser mellan ett eller fler instrument (eller flera röster). Ackordformen bestämmer om någon eller samtliga ackordtoner dubbleras, i vilket register (i vilken oktav) de ljuder, och vilken ackordton som är baston.

Samtliga nedanstående ackordformer är utmärkt giltiga former av en C-durtreklang:

De första och femte formerna är i s.k. sammanträngt läge, dvs. det finns så få luckor som möjligt mellan ackordtonerna. De övriga formerna är utspridda. Märk väl att samtliga former har ett c som baston. De befinner sig därmed i grundläge, vilket vi skall prata o strax då vi kommer in på omvändning.

De första två formerna innehåller bara ackordtonerna c, e och g en gång. De tredje till och med sjätte formerna har en eller fler dubblerade toner. Vilka toner som dubblas och/eller förpassas till den mer framträdande överstämman avgör hur ackordet uppfattas:

• Att dubbla grundtonen förstärker ackordets tonala identitet.
• Att dubbla tersen förstärker känslan av moll eller dur.
• Att dubbla kvinten ger fyllighet åt ackordet.

Omvändning

Om grundtonen även är baston, dvs. den är den lägsta tonen i ackordet och alla andra toner i ackordformen spelas högre upp, säger man att ackordet är i grundläge. Om någon annan ton är baston säger man i stället att ackordet är i omvändning eller omläggning.

Treklanger har två potentiella omvändningar, eftersom ackordet består av två toner utöver grundtonen:

Fyrklanger har tre omvändningar eftersom det även finns en septima:

Ackordparalleller

Parallella ackord är ackord som ligger tre halvtonsteg från varandra och har två toner gemensamt. Dessa lägger sig alltid så att durackordet ligger en liten ters över mollackordet:

Som du kan se är C-durtreklangen parallell med a-molltreklangen; de har tonerna c och e gemensamt. F-durtreklangen är sedan parallell med d-molltreklangen (f och a gemensamt) och G-durtreklangen med e-molltreklangen (g och h gemensamt).

I c moll ser det i stället ut så här:

C-molltreklangen är parallell med Ess-durtreklangen (ess och g gemensamt), f-molltreklangen med Ass-durtreklangen (ass och c gemensamt) och g-molltreklangen med B-durtreklangen (b och d gemensamt).

De två övre ackordtonerna i mollklangen är alltså samma som de två lägre ackordtonerna i durklangen.

Då det finns ett naturligt släktskap mellan parallella klanger händer det inte sällan att de kan ersätta varandra i ett harmoniskt sammanhang utan att det förhöjer den upplevda spänningen. Konceptet är till och med bredare än så, i det att det även gäller skalor och tonarter: C dur innehåller exakt samma toner som a moll, och så vidare.

Kontraparallell/ledtonsväxlingsklang

Den skarpögde läsaren kanske redan gjort kopplingen att det faktiskt finns två sätt på vilka ackord kan ha två toner gemensamt. Om vi i stället tittar på de övre två tonerna i en treklang ser vi att ackordet har två toner gemensamt med mollklangen som är belägen en stor ters upp:

C-durtreklangen har e och g gemensamt med e-molltreklangen. F-durtreklangen har a och c gemensamt med a-molltreklangen. G-durtreklangen har h och d gemensamt med h-molltreklangen. (Även om detta senaste ackordet kräver att man fuskar med ett höjningstecken för att få det till en icke-altererad molltreklang.)

I c moll här ovan har c-molltreklangen c och ess gemensamma med Ass-durtreklangen. F-molltreklangen har f och ass gemensamt med Dess-durtreklangen (som också kräver litet fusk). G-molltreklangen har slutligen g och b gemensamt med Ess-durtreklangen.

Detta omvända parallellförhållande har av några musikvetare kallats för kontraparallell. Ett annat begrepp som synts till är motklang. Det går också att se det som en ledtonsväxlingsklang eftersom ackorden bara skiljer sig åt genom en inledningston (C-dur = c e g, e-moll = e g h.)